Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Selma Lagerlöf-gestalter i verkligheten. Dalakolonin i Jerusalem. Av Hilma Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya möjligheter för kolonin. Men hon har icke lyckats få alla
med sig. Och där uppstod en splittring inom kolonin.
När jag våren 1931 i mars från hemlandet återvände till
Jerusalem, var söndringen inom kolonin i full gång. Ungefär en
fjärdedel av dess medlemmar hade på en gång förklarat, att de
icke längre ansågo sig kunna stanna inom kolonin. Av dess till
icke fullt ett hundratal uppgående medlemmar var det 11
fullvuxna och 12 barn, som på en gång utträdde ur densamma. Och
de fordrade en delning av kolonins egendom mellan dem och de
medlemmar, som stannade kvar. Då man icke kunde komma
överens i godo, måste saken dragas inför domstol. Där voro
många upprivande förhandlingar och många bittra diskussioner
å ömse sidor. Saken väckte en pinsam uppmärksamhet inte bara
i Jerusalem utan även långt utanför Palestinas gränser.
För att de utträdande under denna interimstid icke skulle
behöva lida nöd, skedde där en temporär delning. Separatisterna
fingo på sin lott ett av kolonins hus och beslöto att där
inrätta ett pensionat. Huset kunde inrymma 12 gäster. Det låg mitt
i en förtjusande gammaldags Jerusalemträdgård med urgamla
olivträd, knotiga, buckliga och böjda och med soffor anlagda i
stammarna. Att sitta under de stora olivträden i vintertid och
värma sig i solen eller dricka kaffe med blommande petunior,
som fröjdade ens ögon mitt i vintern, var bedårande. Händelsen
ville att jag kom att bli en av pensionatets allra första gäster.
Jag bodde där redan, innan det ännu var fullt iordningställt.
Så blev jag ett vittne till den svåra kamp av yttre och inre art,
som separatisterna hade att genomgå, när de efter att ha tillhört
»ett de heligas samfund», där de levat skyddade och omhuldade
i sin lilla stat i staten, skulle bryta sig en egen väg och lära sig
den svåra konsten att föra livet på egen hand.
Det var både egendomligt och gripande att på nära håll
bevittna den religionspsykologiska kris, de utträdande kolonisterna
hade att genomgå. Där var en våldsam omvandling i åskådning
och tänkesätt. För dem som alltid levat i gemenskap med andra
och levat på andras auktoritet var det tragiskt att med ens bli
tvungna att stå för sig själva, att tänka själva och förlita sig på
sig själva. Men under trycket av det de genomlevde föll det
liksom fjäll från deras ögon. Mycket av det de hittills skattat högt
förlorade nu för dem i värde, medan å andra sidan nya värden
uppstodo för dem. Livet i kolonin sågo de nu i ett helt annat ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
