Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Henning Hamiltons vittnesbörd. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De Geers berättelse i sina minnen om den brutne man, som sjutton
år senare för sista gången besökte sin forne kollega och motståndare.
För den som i historien vill se en magistra vitæ, kan väl Henning
Hamiltons berättelse om 1863—64 ge ett och annat att tänka på. Den
visar en politik, som med sin i början aktivistiska karaktär
förutsätter militära resurser men som sedan anför bristen på sådana som
argument för passivitet. Regeringsledamöternas anföranden på
riddarhuset under debatterna om försvarsanslagen göra ett nedslående
intryck genom sin brist på allvar och öppenhet. En annan lärdom,
som kan hämtas ur det som då passerade, skulle kunna uttryckas
i satsen: Förliten Eder icke på stormakter! Manderströms i det
längsta fasthållna optimistiska tro på en fredlig lösning av
stridsfrågan berodde enligt Hamiltons gissning på att han litade på
Englands ingripande. Så mycket bittrare kände han missräkningen, då
ban fann, att England ingenting gjorde. »Engelska regeringens
miserabla uppförande förargar mig utan att förundra mig... Jag är
säker på att England låter allting ske utan att röra på sig», skrev
Manderström den 18 december 1863. Man tycker sig ha sett sådant
både förr och senare.
Gustaf Jacobson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
