Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - De franska valen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förluster uppgå till sammanlagt omkring 100,000. (Skillnaden mellan
vinster och förluster förklaras av c:a ¼ miljon nya väljare.) Men
inom folkfronten ha kommunisterna ökat sitt röstetal med c:a ⅔
miljon till nära 1½ miljon, oavhängiga kommunister sitt med c:a
100,000 röster till nära 0,2 miljon och oavhängiga socialister sitt med
75,000 till nära 0,6 miljon. Däremot har S. F. I. O. trots sina
mandatvinster minskat med omkring 75,000 (uppgifterna växla mellan 50,000
och 100,000) röster till inemot 1,9 miljoner och radikalsocialisterna
med närmare 450,000 till 1,4 miljoner. De oavhängiga radikalerna ha
gått ned från 1 till ⅔ miljon, vänsterrepublikerna från 1,3 till 1
miljon, medan folkdemokraterna ökat från något mer än 0,3 till
närmare 0,4, och Marinpartiet från 1,2 till inemot 1,6 miljon. Övriga
högergrupper ha erhållit sammanlagt omkring ⅔ miljon röster.
Även inom valmanskåren ser man sålunda ytterlighetsriktningarnas
frammarsch och mellanpartiernas kraftiga tillbakagång.
Den viktigaste fråga, det franska valet ställer, är emellertid: i vad
mån föreligger verkligen en kommunistisk framgång? Äger ⅙ av det
franska folket en kommunistisk övertygelse? Ha forna
radikalsocialister plötsligt blivit kollektivister? På dessa frågor torde man våga
svara nekande. Hos många fransmän förefinnes — det är en truism
att säga det — ett behov av att vara så avancerad som möjligt. Från
republikens början föreligger vad som kallas ett »glissement
à gauche»: republikaner-radikalsocialister-socialister-kommunister.
Det radikalsocialistiska partiet, om vilket någon har sagt, att det
mindre är ett parti än ett »état d’esprit», har alltmer förborgerligats
och förlorat sin tjusning, sedan flertalet av dess krav realiserats;
dess hittillsvarande store man, Herriot, vars statsmannagärning i
ej ringa utsträckning bestått i att med handen på hjärtat och med
vibrerande stämma tala om de odödliga principerna från 1789, har
förlorat i auktoritet — han har ju också som partiordförande
ersatts med den betydligt radikalare Daladier; Staviskyskandalen
skadade åtskilliga av partiets främste mäns, ja partiets anseende,
vilket allt f. ö. sannolikt bidragit till att partiet ingått i folkfronten
för att därigenom framstå som mer up to date och sålunda få sitta
kvar vid köttgrytorna. Men de främsta orsakerna till
ytterlighetspartiernas framgångar torde vara att söka i andra förhållanden:
fascistfaran, ett av de sista årens stora slagord, krisen, som för
många förkroppsligats i de Lavalska hungerdekreten, den
våldsamma agitationen mot storfinansen, vilkens spetsar genom att i
ej ringa utsträckning även äga intressen i rustningsindustrin
jämväl lätt framstått som krigsivrare. Radikalsocialisterna ha redan i
regeringsställning visat sin oförmåga att lösa hithörande problem,
medan socialister och kommunister ännu ej haft tillfälle att
kompromettera sig på samma sätt. Att kommunisternas deltagande i
folkfronten ej skrämt småborgerskapet, torde bero på deras
anmärkningsvärda smidighet i propagandan. Om kommunistiska åtgärder
har föga ordats. I stället har partiet framträtt som småfolkets och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
