Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - ”Arbetare och bönder”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nödens stund blev denna känsla till visshet. Ty det var icke
borgerligheten, som kom bönderna till undsättning i deras nödläge 1933.
Bundsförvanten blev i stället och enligt sakens natur
arbetarrörelsen ...»
Det kan vara mycket att säga om dessa satser och denna
historieskrivning. Redan talet om att socialdemokraterna i
»nödens stund» 1933 kommo jordbrukarna till undsättning är, som
alla veta, befängt. Socialdemokraterna hade alltifrån
jordbrukskrisens början t. o. m. valen 1932 vid varje tillfälle motarbetat
alla borgerliga ansträngningar vid den undan för undan
utexperimenterade regleringspolitiken, men de ströko flagg vid 1933
års riksdag, dels på grund av insikten om regleringspolitikens
nödvändighet, dels för att därmed lättare få parlamentariskt stöd för
sin arbetslöshetspolitik och dels för att överhuvud kunna någon
längre tid få behålla regeringsmakten. Hr Engberg själv, som
t. ex. mer indignerat än någon annan bekämpade varje åtgärd att
upprätthålla en svensk sockerbetsodling, borde vara den siste att
glömma socialdemokraternas förflutna i jordbruksfrågan. Han
om någon spelade länge »Den vilsefördas» roll. En vederhäftigare
framställning har hr Sköld lämnat, då han i en riksdagsdebatt
för ett par år sedan kallade de första krisårens socialdemokratiska
jordbrukspolitik för sina »avlagda byxor». Detta var blott en
drastisk omskrivning av det faktum, att den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken av årgång 1933 desavourerade icke
borgerligheten utan socialdemokraterna själva. Att deras rotation 1933
i jordbruksfrågan och dennas avpolitisering i och för sig
varit till styrka för landet, behöver icke särskilt understrykas i
detta sammanhang. Göre oss mer vittne behov om arbetarklassens
relationer till bondeklassen, kan man lämpligen gå tillbaka till
1880-talets lika svåra jordbrukskris, då arbetarna sannerligen ej
sympatiserade med dåtidens jordbruksreglering, skyddstullarna,
utan återfunnos i »Föreningen mot livsmedelstullar»; med
hänvisning till det ensidigt animaliska danska jordbrukets
vedermödor torde vi nu kunna skatta oss lyckliga över att ett svenskt
spannmålsskydd 1888 genomdrevs. Vid andra tillfällen har
»bundsförvantskapet» tagit sig minst sagt egenartade uttryck.
Under krigstidens svårigheter förekommo t. o. m. plundringar, och
en bemärkt jordbrukspolitiker var nyligen ofin att påminna om
den beryktade Möresuggan, d. v. s. fackföreningarnas allt annat
än vänskapliga blockad mot Mörejordbrukarna. Man kan även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
