Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - ”Arbetare och bönder”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erinra om de ideliga motsättningarna mellan jordbrukare och
arbetare i kommunal- och vägskattefrågorna. Vi äro angelägna att
betona, att vi icke finna det anmärkningsvärt att under årens
lopp intressekollisioner uppstått mellan två så stora
samhällsgrupper, vilka ofta suttit trångt, men vi reagera på det kraftigaste
mot en sådan historieskrivning, som söker framställa
arbetarklassen som bondeklassens naturliga bundsförvant i dennas livsfrågor.
Den historieskrivningen bär alla kriterier på att vara tillagad i
den socialdemokratiska propagandans ångkök.
Allt detta har mer eller mindre ingående dryftats i valrörelsen.
Det intressantaste är dock kanske att undersöka, i vad mån
konstellationen »arbetare och bönder» vilar på en sådan gemensamhet
i mentalitet och mål, att man överhuvudtaget kan tala om en
»naturlig samhörighet».
Bondeklassen har mer än någon annan samhällsklass företrätt
traditionen i svensk kultur. Även om många jordbrukare varit
politiskt radikala, ha de dock varit kulturellt konservativa, och
icke minst konservativa på det naturligaste av alla sätt, nämligen
i vardags- och arbetslivets mångahanda. Förankrade vid sina
gårdar och bundna vid fäderneärvda seder ha de bildat samhällets
konserverande och stabiliserande element. Arbetarklassen åter
har — tyvärr, måste man tillägga — varit mera rotlös; den har
sammanträngts i städer och uppväxande samhällen, och många av
dess medlemmar ha varit nybyggare i storstädernas djungel eller
stationsbyarnas småskog. Ehuru många arbetare ur bondeled
medtagit mycket av den gamla bondekulturen i kasernhusen eller
småvillorna och ehuru önskan om en liten stuga i
industrisamhället eller förstäderna ofta utgör deras högsta dröm, ha
arbetarna dock blivit och måst bli representanter för det nya i kultur
och seder, för konfektion, kollektivhus och allt som den nya tiden
fört med sig. Bondeklassen och arbetarklassen, särskilt
industriarbetarklassen av yngre generation, stå härvidlag som
utvecklingens båda poler.
Denna naturliga olikhet i grundvalarna — vi säga med avsikt
ej motsättning — kan utläsas på många områden. Bondeklassen
har som traditionalistisk fylkat sig kring kyrkan; den har sällan
varit svärmiskt religiös men den har burit på en djup, ofta dold
religiositet, och fortfarande står kyrkan bildligt talat mitt i byn.
Arbetarklassen (vi tala nu om den politiska) har visserligen
lämnat »hädelsernas» larvstadium, för att icke säga larviga stadium,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
