Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - ”Arbetare och bönder”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men fortfarande påyrkar socialdemokratiens program
statskyrkans avskaffande och ännu står partiet indifferent. Bönderna ha
säkerligen under vår historia ej i den utsträckning, varom man
på högtidsfester brukar tala, varit försvarsvänner eller
försvarsivrare; de ha ofta varit njugga med försvarsanslag och haft föga
förståelse för »preussiska» efterapningar, men de ha på djupet
varit starkt försvarsvänliga, därför att de alltigenom varit
nationellt inställda, och bondeklassen kan på sina fanor skriva
bondetåget 1914. Arbetarklassens patriotism i farans stund skall aldrig
sättas i fråga och ej heller bör man misskänna dess tystlåtna, ofta
halvt omedvetna patriotiska stämningar i fredens, arbetets och
festens tid. Men arbetarna, eller åtminstone socialdemokraterna,
ha genom propaganda och åter propaganda blivit
internationalister, först litande på Internationalens och sedan på Folkförbundets
möjligheter att omskapa världen. Motsättningarna i
försvarsfrågan ha visserligen i år under utrikeshändelsernas tryck dessbättre
mildrats, men det var en stor skillnad mellan de borgerligas
oeftergivliga bud och socialdemokraternas spekulativa.
Jordbrukarna ha, åtminstone tills på sistone, varit
individualister, kungar på egna gårdar, motståndare till intrång uppifrån
och skeptiska mot föreningsväsende. Den nya regleringspolitiken
har delvis fått köpas till priset av den obeskurna bondefriheten,
och tvivelsutan är nu en kollektivismens anda i färd med att
spridas till bondeklassen; den moderne »föreningsbonden» har
i vissa trakter och generationer faktiskt blivit ett ideal.
Undersöker man denna nya andas ursprung och orsaker, bör
det emellertid ej förbises att den framtvingats till försvar mot
andra organisationer och i syfte att på organisationens väg
så småningom kunna avlyfta regleringens statliga tvång. Det
inbördes samarbetet har således sin givna begränsning och
individualismen är ej utdöd. Arbetarna äro däremot — f. ö. rätt
naturligt med hänsyn till den gemensamma arbetsplatsen — till hela
sin läggning kollektivister, ej blott när det gäller rent fackliga
intressen utan även när det gäller åskådningar överhuvud. Medan
äganderätten för jordbrukarna nästan är tabu — vi bortse här
från de problem, som sammanhänga med den sociala
arrendelagstiftningen och bolagsjorden — är den för socialdemokraterna
programmatiskt icke ens en lämplighetsfråga utan betraktas ofta
som en skriande orättvisa och som ett hinder för
samhällsutvecklingen. Medan bondeklassen, åtminstone sedan jordbrukets välfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
