Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Konservatism och liberalism. Av Jean Braconier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandla Thorilds åskådning, exempelvis dennes tro på att
lagstiftningen borde sträva efter ett fasthållande vid det objektivt riktiga
— även konservatismen tror ju på att staten har ett objektivt giltigt
ändamål.
Som författaren visar, uppstår dock den nyromantiskt historiska
statsåskådningen på inhemsk botten först mellan åren 1809—1818. Att
fullt klarlägga dess utveckling återstår ännu för forskningen, men
Fahlbeck har lämnat ett gott bidrag härtill genom studien över
Lorenzo Hammarsköld. Denne blev visserligen aldrig någon av de
större politiska profeterna, även om han inte förtjänade Tegnérs
elaka strofer: »visst är Du boksynt Hammarspik... men en
telegraf syns Du mig lik, vet ej vad han förkunnar». Men hans
utveckling är karakteristisk för mången tidigare beundrare av den franska
revolutionen. På riksdagen 1809, då han kritiserar ståndsolikheterna,
utvecklar han med värme och iver satser, fyllda av upplysningsidéer
och frihetspatos och Rousseauanska naturrättsliga jämlikhetsidéer.
Men några år senare finner han de fyra stånden representera eviga
idéer, försvarar skråväsendet och ser i staten en fortlevande organisk
enhet, »ej en juridisk maskin utan ett moraliskt helt», och betecknar
ämbetsverkens kollegialsystem och riksdagsutskotten som svenska
statens innersta egenhet! Ur de tyska romantikerna — framför allt
väl då Adam Müller, som lästs så mycket i Sverige — hade han öst
mycken visdom, i likhet med så många andra konservativa, för vilka
nyromantiken blev en fruktbar jordmån. Att han blivit en sällsynt
entusiasmerad nyromantiker kan heller ingen misstaga sig på.
Till de allra hetaste diskussionerna inom svensk statsvetenskap
kan man räkna de lidelsefulla meningsutbyten, som en gång fördes
om Hans Järtas politiska åskådning vid grundlagsriksdagen, en
debatt, till vilken Nils Höjer gav incitamentet genom en uppsats i
Historisk Tidskrift 1910. Den nyare forskningen har med bestämdhet
hävdat, att Järta 1809 företrädde en liberalism av ungefär samma
schattering som hans vänner bland de liberala grundlagsfäderna, en
A. G. Silverstolpe, en Mörner, en Mannerheim o. s. v. Men alltjämt
vet man mycket litet om Järtas åsikter under den tid, då han var
sekreterare i konstitutionsutskottet. Med stöd av en del dokument,
som för några år sedan upptäcktes, söker Fahlbeck närmare
karakterisera Järtas dåvarande åskådning. Fahlbeck finner den
visserligen i stort stå hans liberala vänners nära men anser samtidigt, att
Järta redan då ägde en mera öppen blick för den historiska
verkligheten, än vad som kommer fram i vännernas ideologier. Dessa
kännetecknades ofta av naturrättsliga, renodlat abstrakta resonemang,
medan Järta skulle vara mera obunden av teorier och ha en starkare
känsla för erfarenhetens lärdomar. Detta är onekligen en mycket
intressant iakttagelse, även om det måste betonas, att materialets
knapphet endast ger möjligheter till gissningar och hypoteser.
Emellertid fanns det nog även bland Järtas liberala vänner —
vilkas åskådning f. ö. inrymde rätt olikartade nyanser — en del, som
i likhet med Järta hade historiskt uppfattningssätt; bl. a. ha Rexius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
