Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historien — en försummad nationell tillgång. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torvald T :son Höjer
kansliliistorierna samt minnesskrifterna kring riddarhuset 1926
och lagboken 1934, dels de talrika historikerna över jubilerande
städer och enskilda företag, dels slutligen den från privat
initiativ utgående litteraturen kring de numera nästan skrämmande
tätt firade festerna över våra stora minnen. Inom dessa områden
av hävdateckning finnas naturligtvis utomordentligt värdefulla
arbeten. Främst gäller detta de stora officiella verken såsom
riksdags- och kanslihistorierna samt stadshistoriska
monumentalarbeten som Helge Almquists Göteborg, Ahnlunds Sundsvall och
Rosengrens Karlshamn. Men hela denna litteraturart har vissa
risker. En mer eller mindre framträdande ojämnhet kommer lätt
att vidlåda dylika beställningsarbeten. Vidare är det ej alltid de
viktigaste ocli intressantaste städerna och industriföretagen, som
grundligast hugfästa sina jubiléer eller över huvud taget fira
sådana. Ofta komma arbeten inom denna grupp att i stor
utsträckning behandla samma eller befryndade företeelser. Allt detta är
oundvikligt men vållar, att de avsevärda belopp, som nedläggas
på jubiléernas litterära firande, stundom med fördel skulle
kunnat komma andra grenar av den historiska forskningen till godo.
En allmän idéströmning, som i viss mån varit den politiska
historieforskningen till skada, är den starka fredslängtan och
pacifism, som utmärkte 1920-talet. Det förhållandet, att en så stor
del, ofta den för utvecklingen viktigaste, av mänsklighetens
tidigare historia upptagits av krig, har med naturnödvändighet
medfört, att historieskrivningen i stor utsträckning måst skildra dessa
väpnade konflikter. I en egendomlig strävan att komma bort från
verkligheten tenderade man efter världskriget i vida kretsar till
att söka undantränga den politiska historien på grund av dess
mindre tilltalande objekt. Den rena krigshistorien, för varje
realistisk iakttagare en av de viktigaste historiska
specialvetenskaperna, förklarades nära nog biltog. Denna mentalitet kom till
uttryck på sina håll inom pressen på tal om ett historiskt arbete av
så eminent betydelse som generalstabens stora Gustaf-Adolfsverk.
Men även där man ej intog en så outrerad hållning, fanns samma
tendens mer eller mindre klart utpräglad. I en briljant artikel i
denna tidskrift för fyra år sedan har länsarkivarien Sten
Engström träffande karakteriserat den verklighetsfrämmande
inställning, som denna mentalitets bärare intogo till
Gustaf-Adolfsminnet: hur man med nervös iver sökte fria sig från varje
misstanke om intresse för konungens bragder på slagfältet och »hur
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
