Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
som icke desto mindre äro oundgängliga livsvillkor, det vill
närmare bestämt säga en lidelsefull kärlek till fosterland, folk och
stat. Utan en sådan positiv inställning, klart deklarerad, kan man
knappast utan hyckleri predika mot diktaturernas
statsförgud-ning. Staunings försvarspolitik, Ivar Harries stenkastning mot
1914 års ideal eller den spanieninsamlande folkfrontsagitationens
nihilistiska propaganda utgöra i själva verket bara den ena polen
i det stora sammanhang, vars logiskt självklara och berättigade
motpol är diktaturen. Det hade därför varit oändligen önskvärt,
att Huizinga på denna punkt hade varit mindre svävande och
abstrakt.
Hur mycket mera påtaglig och aktuell — också som
utgångspunkt för demokratiens självbegrundan — är inte i själva verket
den syn på tidens längtan, som för tjugo år sen gestaltades av
den alltför snart bortgångne tysken Otto Braun. Den kulturkritik
han liade ro att utforma mitt ibland skyttegravarnas lidanden
saknar icke beröringspunkter med Huizingas. Framförallt bars
deri av ett brinnande hat mot allting formlöst och utsuddat i den
moderna kulturen. I ett av sina brev har han nedlagt en
bekännelse till »det fulländade och gestaltade, till bild och kropp, till
det blommande och det organiskt vuxna, till den mäktiga lidelse,
som har blivit brons och ovansklig form, till allting klassiskt och
avrundat» i motsats till tidens kännetecken, till »allting tillfälligt,
allting konstgjort och godtyckligt, allting uteslutande rregativt,
allting pratsjukt och splittrat, allting som sätter det perifera i
stället för det centrala». Men denna inställning stannade inte
inom ramen för en kulturdebatt i inskränkt mening. Derr verkar
så starkt, därför att den var buren av en konkret lidelse. »Min
innersta längtan, min renaste, om också hemligaste låga, min
djupaste tro och min högsta förhoppning ha alltid förblivit
desamma; och allt detta har för mig statens namn. Att en gång
bygga staten som ett tempel, rent och starkt mot höjden, vilande
i egen tyngd, ädelt och strängt, men också fyllt av glädje som
gudarna själva och med ljusa hallar, genomstrålade av solens lek,
det är i grunden mål och slutpunkt för ali min strävan.) Orden
äro förödmjukande för oss alla, i demokrati eller diktatur. Om
man inte besinnar den djupa nödvändighet, som i dem fått ett så
besjälat uttryck, då blir allt ordande om politiska ting till slut
föga bättre än en ljudande malm och en klingande cymbal.
Man kan föra diskussionen vidare, på ett annat och allmännare
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
