Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I morgondagens skugga
plan. Statskulten hör med i det återvändande till de irrationella
makterna, som präglar hela tidens väsen. Huizinga har i det
sammanhanget knappast presterat mer än en rent negativ kritik.
Han har icke gått på djupet med den andliga nöd, som ligger
bakom, och hans diagnos har därför knappast blivit helt
träffande. Själva den kulturens allmänna sladdrighet, som han
skickligt karakteriserat, har i själva verket samband med djupare och
mörkare ting. Liksom pratsjukan och vimsigheten hos en enskild
individ i regel äro utslag av outlösta svårigheter och tragiska
problem, ofta av en helt annan storleksordning än det yttre
symptomet låter ana, så förråder också suddigheten i vår tids bildning
och kulturdiskussion en djup och skakande ångest, som icke låter
sig övervinna med vänligt tilltal. Det förhåller sig ju ändå helt
enkelt så, att den tro på människans godhet och på den mänskliga
sammanlevnadens naturliga harmoni, som förut sammanhöll de
olika kulturelementen till ett åtminstone tillfälligt helt, är
obevekligen sönderslagen framförallt av världskriget med dess
exempellösa värdeförstöring, dess uppenbarelse av staten som ett
brutalt maktväsen, av kroppen som en ociviliserad verklighet i
skyttegravarnas dystra närhet till jorden, av människodjurets
radikala hjälplöshet utan Gud. Det hjälper inte att tala om en
ny askes till det helas bästa eller om ett återvändande till klara
och trygga normer; man frågar med skäl: till vilka normer? De
motsträviga krafter, som varit sammantvungna till kultur, ha
icke längre över sig en enande princip. De stå i stället obundna
ocli beredda till öppen strid. Om man inte vill nöja sig med fadda
halvmesyrer, med en livlösbetens och platthetens kulturform,
sådan T. S. Eliot med spöklik åskådlighet tecknat den i sin
sällsamma dödsklagan över The Waste Land, så måste man erkänna
faktum att makterna äro lösa och att hävdandet av sådana ting
som statens eller den fysiska instinktens befälsmakt i dess yttersta
konsekvenser måste vara naturliga yttringar i det närvarande
läget. De kunna icke betvingas annat än med motkraftér av i viss
mån samma art som de själva, med fäste i livets egen dunkla
urgrund.
Det skall icke ett ögonblick förnekas, att tankens och
forskningens krav också de lia ett sådant fäste bortom tanken själv i
en elementär mänsklig nödvändighet, och att därför också de ha
självklar rätt till strid och bestånd i makternas kamp. Men för
en kristen iakttagare ter det sig självfallet att vittna om en annan
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
