Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett krisernas år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I östra Europa växte samtidigt oavbrutet spänningen mellan
Moskva och Berlin, på nazistiskt håll stimulerad av fruktan för
kommunistiska omstörtningsplaner i Tyskland, i Moskva åter
underblåst av oron för det tredje rikets planer på erövringar i
öster. Vid det statsmannamöte, som ägde rum i London i
samband med konung Georg V:s begravning i slutet av januari,
synes Litvinov med stöd av den franska diplomatin och dennas
trogne vapendragare Titulescu hava arbetat för en stor
blockbildning mot Tyskland, men utan att lyckas vinna Englands stöd. Av
större betydelse blev en annan form av inkretsningspolitiken,
nämligen det fransk-ryska avtalet. Detta fördrag, i realiteten om
ock ej i formen en allians mot Tyskland, hade som sin
ursprunglige upphovsman i Frankrike haft den gamle chauvinisten
Barthou. Dennes bryska förmyndarpolitik hade i Polen lett till ett
fullständigt fiasko, som allvarligt skakat det franska allianssystemet,
men i gengäld hade han som sagt lyckats åt Frankrike återvinna
den ryske partnern från 1890-talet. Efter mordet på Barthou hade
Laval fullföljt underhandlingarna med Ryssland, men denne
opportunistiske politiker, för vilken uppgörelser med Tyskland
och Italien alltid stått som de främsta önskemålen, hade endast
motvilligt fortsatt närmandet till bolsjevikerna och aldrig
framlagt ryssavtalet till ratifikation. I slutet av januari hade
emellertid hans tvetydiga Abessinienpolitik omsider bragt hans ministär
på fall, och efterträdaren, det mer vänsterorienterade kabinettet
Sarraut-Flandin, lät kammaren ratificera fördraget. Beslutet
genomdrevs mot en mycket häftig opposition från stora delar av
högern, där man dels befarade inrepolitiska svårigheter av ett
nära samarbete med världsrevolutionens ledning, dels fruktade,
att traktaten skulle medföra en förvärring av förhållandet till
Tyskland utan att kunna giva Frankrike en däremot svarande
ökad säkerhet. Utvecklingen har i stort sett givit fördragets
motståndare rätt. Det har säkerligen medfört avsevärt ökade
möjligheter för den manstarka franska kommunismen och därigenom i
hög grad bidragit till det undergrävande av samhällslugnets
grundvalar i Frankrike, varpå händelserna senare under året
givit så många beklagliga exempel. Det har i hög grad förvärrat
förhållandet mellan Tyskland och Frankrike och påskyndat
Europas uppdelning på motsatta ideologiska fronter. Och det har, i
längden kanske olycksdigrast, ytterligare ökat de möjligheter för
världsrevolutionens koryféer att uppträda som »skiljedomare» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
