Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett krisernas år. Av Torvald T:son Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orosstiftare i Europa, vilka skapats genom Rysslands inval i
Nationernas förbund. För Frankrike själv har den ryssvänliga
politiken inneburit en svår påfrestning för förbindelserna med de
bundsförvanter, Polen, Jugoslavien och Belgien, som med oro sett
kommunismens ökade inflytande eller frukta att förvandlas till
krigsskådeplatser, om krisen ytterligare skärpes.
Det fransk-ryska avtalets första följd var den dittills svåraste
akuta krigsfaran i Europa efter 1919. Den 7 mars uppsade Hitler
Versaillesfreden bestämmelser om Rhenlandets demilitarisering
och Locarnotraktaten samt lät sina trupper besätta Rhenlandet.
Åtgärden motiverades med den försämring av Tysklands
strategiska läge, som vållats av det fransk-ryska fördraget, och den
åtföljdes av ett anbud om upprättandet av neutrala zoner på båda
sidor om gränsen och om 25-åriga nonaggressionstraktater med
Tysklands grannar.
Enligt många uppgifter skall Hitler hava fattat sitt beslut trots
bestämda avstyrkanden från utrikesdepartementet och de militära
myndigheterna, vilka framhållit den stora faran för direkta
militära motåtgärder från fransk sida. Utvecklingen gav denna gång
rikskanslern rätt mot fackmännen, men enligt ej osannolika
uppgifter hängde det på ett hår, att ej ett europeiskt krig utbrutit,
Sarraut och Flandin lära hava velat låta franska trupper gå över
gränsen för att ställa Tyskland inför valet mellan ett politiskt
nederlag och ett krig, innan dess upprustning ännu på länge
slutförts. Men detta beslut skall hava hindrats av arméchefen general
Gamelin och generalsekreteraren vid Quai d’Orsay, Léger, som
höllo fast vid den Lavalska försoningspolitiken gentemot
Tyskland. Frankrike nöjde sig med rent politiska åtgärder, vilket
faktiskt innebar, att man böjde sig inför fait accompli. En
bidragande orsak härtill var säkert Englands och Belgiens hållning.
Redan tidigare hade den belgiska regeringen under tryck av den
flamländska opinionen visat tendenser att ej längre i alla väder
låta sig bindas vid den franska politiken utan söka styra en
självständig kurs, som medgåve neutralitetens bevarande även vid en
öppen konflikt mellan de båda mäktiga grannarna.
Premierministern spelade därför under Rhenlandskrisen en modererande roll.
Och i England visade det sig, att en mycket stark strömning inom
opinionen, framför allt i City, snarast försvarade den tyska
kuppen såsom en naturlig reaktion mot en orättvis diskriminering
och riktade bittra förebråelser mot Frankrike, vars sterila och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
