Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosa 1936 — en orientering - Karin Boye: För lite - Curt Berg: Blå dragonerna - Alice Lyttken: Det är mycket man måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
lys till ett levande helt, men han liar vidrört problem och ställt frågor,
vilka äro centrala för den samhällsklass, som han alltjämt diktar om
oeh som han grundligt känner.
Om samhälle och individ handlar på sitt sätt även Karin Boyes
För lite, men liär rör sig problemet om subtilare ting. Diktaren
Harald Måhrman tvingas för familjeuppehällets skull att bli
dussin-författare för veckopressen. Den inspiration han alltjämt förnimmer,
kväver han inom sig, ty den kan icke skänka dagligt bröd. När den
stora frestelsen en gång kommer, tillfället att bryta alla band och
återvända till ett liv av fritt konstnärligt skapande, sviktar han i det
avgörande ögonblicket. Men han liar inte bara varit en dålig,
schablonmässig författare utan även en dålig, ständigt irriterad
familjefader. Omständigheterna göra, att även hans hem och familjebildning
upplösas. Hans livsfacit blir ett totalt misslyckande. Denna den
ohållbara kompromissens roman varierar ett tema, som för Karin Boye
förblir det centrala, kravet att sammansmälta form och innehåll, att
dana livets oändligt dyrbara gåva till något, som kan växa rakt och
starkt och skänka den fullhet, som ensam gör människan till
människa. Få av årets romaner ha en sådan koncentrerad följdriktighet,
en sådan rytmik och balans ocli en sådan språkets klarhet som denna
djuptänkta bok 0111 en livsfråga, som inte enbart är diktarens ocli
konstnärens.
Liksom fjolårets prisroman 0111 adjunkten Hoffman handlar Curt
Bergs i år prisbelönta Blå dragonerna om en yrkesgrupp ocli
dess problem. Här behandlas officerskåren och officersmentaliteten
vid ett norrländskt kavalleriregemente under den oscariska epoken.
Yrkesanalysen gäller mindre den enskilde officeren än gruppen som
sådan, männen i mässen oeh i deras dagliga gärning. Skildringen är
gjord än med munter satir, än med uppriktig beundran, alltid med
blick för det karakteristiska och i sin helhet på ett sätt, som går i
ton med gammal karsk, svensk ryttarauda. Regementet träder fram
med sin slutna sammanhållning, sina interna ceremonier oeh sin ofta
ståtliga hederskodex. Men också ett annat tema tas upp, det som gör
boken till en roman, nämligen förhållandet mellan gruppen och
individen. Det visar sig, hur i grunden ensamma dessa utåtriktade
officerare äro, hur försvarslösa de genom uppfostran och livsform kunna
bli inför inre konflikter. Den unge subalternen, som förälskar sig i
sin svägerska, finner till slut ingen annan lösning än den av
rege-mentshedern föreskrivna. När han som stupad fått sitt hedrande
omnämnande i dagordern, kan romanen klinga ut i dur: regementets
ära är obefläckad. Vad som ger den specifika stämningen åt denna
roman och skänkt den dess framgång, är väl till slut det, att dessa
blå dragoner representera väsentliga sidor av svenskt lynne: svensk
längtan och ensamhetskänsla men också svensk stramhet och kunglig
svensk bravur.
En yrkesroman ocli samtidigt en kvinnoronian är Aliec Lyttkens
Det är mycket man måste, som direkt fortsätter den
föregående Det är inte sant. Här skildras advokaten Ann Ranmarks inre
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
