Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosa 1936 — en orientering - Alice Lyttken: Det är mycket man måste - Gertrud Lilja: Kvinnorna i släkten - Olle Hedberg: Jag är en prins av blodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
strid för en rätt självhävdelse. Hennes borgerliga uppfostran har
skänkt henne kvinnlig underlägsenhetskänsla och osjälvständighet.
När hon får överta sin gamla väns advokatkontor, tvingas hon att ta
ansvar och handla på egen risk. Hon misslyckas, därför att hon
söker överbygga sin bristande självtillit än med skräckslagen isolering,
än med förfalskad käckhet. Först när hon definitivt accepterat sitt
nederlag, får hon kraft att strida sig till seger, först då kan hon
försona tillvarons krav med sina egna krav och nå den livskonst, som
består i den naturliga balansen mellan båda. Då orkar lion också stå
fast inför det sista slaget, budet om den älskades död. Alice Lyttkens
har på ett hedersamt sätt behandlat ett centralt kvinnligt problem i
aktuell miljö, redbart och omsorgsfullt men icke utan en viss tyngd.
Den yrkesgrupp, som har ålderns hedersplats i vår litteratur, är
givetvis bönderna. I årets bokflod är Gertrud Liljas Kvinnorna
i släkten den främsta representanten för svensk bonderoman. När
man på de första sidorna möter den gammaldags patriarkaliske
bonde-hövdingen med de isländskt tunga och knappa replikerna, tror mail
sig ha ännu en variant av en sedan länge utnött genre, ocli när mail
läser om den dystra småländska läsarandan, tror man sig få till livs
en variation av Mobergs fjolårsroman. Men Kvinnorna i släkten
visar sig minst av allt vara ett epigonverk. Den är delvis Gertrud
Liljas bidrag till de personliga hågkomsternas romaner med ett stoff,
som ger boken rikt dokumentariskt värde. Den är vidare en skildring
av en bondebygds utveckling, brytningen av bondeklassens isolering
och dess förgrening mot andra yrken. Slutligen är den en
psykologisk roman, vars huvudperson genom arv, fostran och miljö erhållit
obotliga själsliga förträngningar och därigenom drives till
katastrofala handlingar. Detta rika stoff är behandlat med stor konstnärlig
säkerhet, en teknisk kunnighet och en psykologisk skarpblick, som
gjort boken till det hittills främsta alstret i förf:s produktion.
Bland de rent psykologiska romanerna kan man först nämna
debutanten Fr. Thomas’ En son, en inte bara i fråga 0111 miljö utan
också om analys och metod naturvetenskapligt inställd bok. Den
skildrar, hur arvsanlag och miljö konsekvent och obönhörligt leder
en människa i fördärvet. Det är ett noggrant studerat psykologiskt fall,
som blivit till en aktningsvärd fast väl vidlyftig och ibland språkligt
valhänt roman.
Ett psykologiskt problem behandlar också Olle Hedberg i Jag är
en prins av blodet. Dess tema, som f. ö. även finns som episod
i Salminens Katrina, handlar om en man, som uppoffrar sin kärlek
till en kvinna för sin broders skull. Inge är frisk, stark, vacker,
utåtriktad. Hans bror Valter är låghalt. Från barndomen har Inge fått
lära sig att ta hänsyn till den lytte brodern och detta har blivit en
andra natur hos honom. Valter i sin tur har instinktivt lärt att
använda sitt lyte sora ett skydd. När båda förälska sig i samma kvinna,
gör Inge sitt stora offer: han nämner ingenting men emigrerar och
vågar först efter många år återvända. Då han därvid finner, att hans
känslor fortfarande äro desamma, återstår för honom ingenting annat
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
