Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosa 1936 — en orientering - Harald Beijer: Soluppgångens land - Frank Heller: Storhertigens efterlämnade finanser - Anders Sten: Tänd ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
man skildrat en viirld, som måste vara henne mycket antipatisk, men
lion har sökt se på den med lugn objektivitet. I en tillvaro av kaos
och blod har hon funnit, att godheten trots allt inte försvunnit.
Därför kan hon inte heller misströsta.
När man kommer från denna roman till Harald Beijers
Soluppgångens lan d, förflyttas man från historiens värld till fantasiens.
Även Beijer berättar om en stor revolution. Den försiggår i ett land,
som inte finns på någon karta, men ändå är det Ryssland förf. tänkt
på och tvingar läsaren att tänka på. Med fiktioner av detta slag har
Beijer alltid arbetat, men här kan fiktionen inte längre upprätthållas.
Det är något av halvhet över metoden och det blir något av halvhet
över romanen. Han har synbarligen skrivit den för att få skildra en
revolutions grymma och blinda förlopp och för att visa, hur
människor av ideella motiv och för ett högre ändamål tvingas till
grymheter mot oskyldiga. Men om detta liksom om de stora
ledarperso-nerna kan man med större behållning läsa i historiska
framställningar, helst som Beijers människoskildring, vilken ofta rör sig kring
typer av det kraftgeniala slaget, varken är djupgående eller riktigt
sammanhängande. Däremot äger han onekligen fantasi och hans bok
är i själva verket en äventyrsroman, skriven på en tvär, korthuggen
svenska, som ibland kan vara verkningsfull men ofta får något av
epigrammatisk kanslistil över sig. Av spännande händelser finns det
mer än nog: rån, stölder, mord och fängelseflykt, ja t. o. in. något så
klassiskt riddarromantiskt som en hemsk släktförbannelse, vilken
obevekligt går i uppfyllelse. Men också i en äventyrsföljd kräver
detektivromanernas tidsskede konsekvens och logik och går ogärna med
på att en författare, som Beijer ibland gör, hoppar över svårigheter.
Säkerligen skulle det inte skada, om Beijer frivilligt belade sig med
de band, som en skildring av den verkliga världen alltid påtvingar en
författare.
Det är i varje fall något betydligt mer äkta över den
äventyrsroman, som inte ger sig ut för att vara mer än äventyrsroman och
vars existensberättigande endast ligger i förmågan att underhålla.
Att man kan roa med kultur och smak, visar Frank Heller också i
sin senaste bok, där han återvänt till motiv, som knyta an till hans
och måhända modern svensk förströelselitteraturs främsta verk,
Stor-hertigens finanser. Med klok beräkning har han i Stor hertigens
efterlämnade finanser ställt sina klassiska personager mera
i bakgrunden: herr Collin tjänstgör numera som deus ex machina.
Det är närmast den köpenhamnska andan, som dominerar, och liksom
alltid hos Frank Heller, den lundensiskt akademiska.
Kombinationsförmågan ställs i den halsbrytande spexintrigens tjänst: liksom det
en gång förr gällde stölden av Eiffeltornet, avslöjas liär den djupaste
sanningen om orsaken till att England frångick guldmyntfoten. Frank
Hellers styrka ligger alltjämt i hans spirituella stilkonst, hans sätt
att med oefterhärmlig kvickhet placera ett citat och hans eleganta
förmåga att karakterisera genom repliker.
Lundensisk till typ och anda är också Anders Stens T ä 11 d 1 j u-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
