Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Svensk prosa 1936 — en orientering - Anders Sten: Tänd ljuset - Gunner Widegren: Fröken Solsticka - Gustav Sandgren: Skymningssagor - Historiska porträtt. Av Bertil Boëthius - Rudolf Fåhræus: Magnus Gabriel De la Gardie - Walfrid Holst: Carl Gustaf Tessin - Verner Söderberg, Henry Olsson och Gunnar Heckscher: Johan August Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
s e t, en om den odödlige Falstaff erinrande aktsamling, som kvickt
satiriserar det akademiska lärdomsväsendets produktionsschabloner,
stilarter och förkärlek för invecklade facktermer men också den
svenska pressens underhållningssidor. Upp till mästarens klass
kommer inte Anders Sten, men han har roligt och slagfärdigt varierat ett
satiriskt tema med klassika anor.
Skulle man anföra ett exempel även på den underhållningslektyr,
som inte går i äventyrets utan i situationskomikens tecken, torde det
mest representativa vara Gunnar Widegrens Fröken Solsticka.
Det strängt dominerande allvaret i den högre syftande svenska
litteraturen kompenseras av Raggens författare på ett sätt, som vunnit
den breda publikens gillande. Widegren förhåller sig till Wodehouse
ungefär som anglosaxisk film till svensk, ehuru hans böcker i och
för sig avsevärt höja sig över traditionell svensk filmkomik. Fröken
Solsticka är en roman i farsform. Den arbetar med det uråldriga
qui pro quo-motivet, med idel förväxlingar, misstag och klavertramp.
Stilen är en jargong av modern slang, som visserligen är träffande
men i längden litet prövande, personteckningen har farsens enkla
linjeföring ocli handlingen rusar fram med en sprallig fart, som
aldrig förtröttas. Widegren behärskar kort sagt sin genre. Han äger
komisk fantasi och kvick slagfärdighet, allt utan större pretentioner
men med förmåga att roa för stunden.
Slutligen skall nämnas en bok av ensamtstående slag i årets prosa,
Gustav Sandgrens Skymningssagor. Sagoberättandets i Norden
numera sällsynta konst har här fått en ny och värdig representant.
Sandgrens sagor äro skrivna för vuxna, men det kan hända, att icke
minst de lia behov av sagan. Vare sig Sandgren berättar om sådant,
som försiggår i den verkliga världen, eller om sådant, som händer i
sagornas traditionella underland, är det ett och samma motiv, som
kommer igen: romantikens gamla längtan efter poesi. Den unge
lärlingen, som trotsar stadsstyrelsens alla trångsinta och pedantiska
paragrafer för att smyga genom stadsporten efter Fågel Blås
lockrop, är en efterföljare till de romantiska poeter, som en gång sökte
den blå blomman. Numera kallas det att söka melodien, som kom
bort. Gustav Sandgrens poetiska och djuptänkta Skymningssagor
visa, att melodien inte alldeles försvunnit från svensk litteratur.
Elof Ehnmark.
HISTORISKA PORTRÄTT
I höstens skörd av biografiska arbeten möta ej mindre än två
stats-mannabiografier, Rudolf Fåhraeus’ teckning av Magnus Gabriel
De la Gardie och Walfrid Holsts av Carl Gustaf Tessin
(Sthlm, Hugo Geber, 324 s., 8 pl., resp. 281 s., 12 pl. Kr. 7: 50 per
volym). Till dem kan man foga den omfångsrika biografi över Johan
August Hazelius, som utarbetats av Verner Söderberg, Henry
Olsson och Gunnar Heckscher (Sthlm, P. A. Norstedt & Söner, 584 s.,
63
5 — 3710. Svensk Tidskrift 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
