Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Historiska porträtt. Av Bertil Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
8 pl.). De tre arbetena beröra olika epoker med vitt skilda kynnen,
men gemensamt för dem alla är, att de syssla med bäde centrala
politiska problem och andra ytterst betydelsefulla sidor av kulturlivet.
Mellan De la Gardies och Tessins mannagärningar ligger det
halvsekel, som rymmer den totala omgestaltningen av Sveriges inre och
yttre läge under slutet av 1600- och början av 1700-talet. leke desto
mindre förete deras levnadsbanor slående överensstämmelser. Börd
och lysande egenskaper förde dem alltför lätt fram i första ledet. Hos
båda förenade sig viljan att gripa in i den stora politiken med
karaktärsdrag, som gjorde denna deras ärelystnad till en olycka för dem
själva och landet. Men hos bägge sammanhängde också vad som brast
i statsmannaegenskaper intimt med en estetisk sensibilitet och ett
kulturellt intresse, som satt outplånliga spår i vår odlings hävder.
Oeh om båda saknade sinne för hushållningens prosa, närdes deras
slöseri till en del av en kärlek till vetenskap och konst, som riktat
vårt kulturarv med rika skatter.
Riksmarskens och Ebba Brahes son, en drottnings gunstling,
konungens svåger — det är de första stegen i De la Gardies levnadsbana
och på hans väg mot makten. Han sökte liksom den drottning, vars
gunst gav honom hans första framgångar till skänks, gripa denna
makt på den åldrande rikskanslerns bekostnad. Men varken hans eller
Kristinas självhävdelse rättfärdigades av den kraft till förnyelse, som
ger generationsväxlingens ofrånkomliga brytning dess djupare
berättigande. Och om drottningens nervösa temperament till sist icke
fördrog kallets vardagsmödor, kom hennes gunstlings karaktär ännu
mer till korta, både då den kungliga nåden tog slut och då hans
ansvarsmod prövades i krigets allvar. De la Gardies lysande insatser
som universitetets och fornvårdens målsman, som Sveriges främste
mecenat, som byggherre och en förfinad kulturs befrämjare
distraherade honom sedan i de statsmannavärv, där han själv valde sin främsta
uppgift. Vida allvarligare var dock, det bekräftar även Fåhraeus’
teckning, att han aldrig vann den karaktärens och viljans auktoritet,
som fordrades för att sammanhålla den månghövdade
förmyndarstyrelsen. Eljest passade De la Gardie på många sätt i
rådskammaren och i det diplomatiska spelet. En mera inträngande forskning,
som Fåhraeus sammanfattar och utbygger, har också låtit den
förkättrade De la Gardieska politiken framstå som en bland rimliga
lösningar av den nya svenska stormaktens konsolideringsproblem i
mellanlägets vådor. Intrycket blir alltmer, att varje annan lösning
skulle lia rymt ungefär samma faror för ett rike, försvagat av
regeringens vacklan och oförmåga att utkräva nödvändiga offer.
Det måste räknas Fåhraeus’ även eljes intressanta teckning av De la
Gardie till förtjänst, att den ser det biografiska och kulturhistoriska
mot bakgrunden av rikets öden. Det historiskt-politiska bedömandet
ger både den kulturella glansen och den ofrånkomliga medkänslan
med den fallne stormannen de rätta proportionerna. De bästa
egenskaperna hos lektor Holsts teckning av Tessin ligga på ett annat plan,
i den levande och medkännande människoskildringen. Visserligen sam-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
