Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 17 januari 1937 - De akademiska klagoskrifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
hela böcker om sina egna förtjänster med fullkomligt förbiseende
af sanningen i ordspråket, att eget beröm luktar illa.»
Louis De Geer visste vad han talade om: han hade varit kansler
för rikets universitet 1881—88. På hans tid hade systemet emellertid
icke fått den utbredning, det för närvarande har. Vad skulle inte
våra dagars universitetskansler kunna peka på i den vägen!
Veterligen liar han icke klagat, kanske av olust att renovare dolorem.
Egentligen hade Louis de Geer träffat ett mycket mänskligt och
väsentligt motiv emot seden eller oseden att skriva klagoskrifter.
Den gör säkerligen den största skadan genom att inge allmänheten
den föreställningen, att vetenskapsmän äro alldeles renons på vanlig
anständighet; överhuvud har allmänheten svårt att förstå folk, som
berömma sig själva. Det är visserligen sant, att detta för oss
tämligen säregna system sammanhänger med den omständigheten, att
det i vårt land finns så få platser till buds för de personer, som
ägnat ett helt liv åt en bestämd vetenskaplig bana. Men detsamma
gäller om många andra högt kvalificerade ämbeten inom
förvaltningen, utan att seden där i samma utsträckning praktiseras. Och
för de flesta vetenskapsmän behöver dock icke uteblivandet av en
väntad befordran till professur betyda ekonomisk eller social ruin.
I många fall stå lektorstjänster och andra ämbeten öppna, även om
de i sin tur ofta icke kunna erhållas utan betydande extra
uppoffringar för vinnande av vederbörlig formell kompetens.
Ytterst bottnar det hela i den uppfattning om statsämbeten, som
gäller i vårt land till skillnad från vad som är förhållandet i de
flesta andra länder. Hos oss betraktas ämbeten som någonting, till
vilket man har en juridisk rätt, om man därtill har
regeringsformens bokstav för sig som mest meriterad, medan de merendels
utomlands betraktas så att säga som en nåd. I Tyskland t. ex. tillämpades
åtminstone under den Wilhelminska æran ett högst summariskt
förfaringssätt, när det var fråga om professurer och andra högre
ämbeten — man kan knappast säga till universitetens nackdel.
Fakulteterna föreslogo en kandidat och regeringen följde detta förslag
och utnämnde efter vad det säges i de flesta fall den föreslagne.
Sålunda utnämnde regeringen efter en lång och upprivande
befordringsstrid, i vilken allehanda ovidkommande intressen sökte göra
sig gällande, Adolf Harnack till professor i Berlin — det var
framför allt den något bryske men absolut självständige
Ministerialdirek-torn F. Althoff, som sörjde för att sådana intressen höllos på mattan.
Vårt nuvarande system med en ofta ängslig hopsummering av
meriterna omöjliggör — det kan icke förnekas — i en del fall, att en yngre,
i begåvning ocli originalitet överlägsen forskare utnämnes framför
en äldre medsökande. Detta är avigsidan av någonting gott: strävan
efter rättfärdighet och objektivitet. På samma gång spelar
sannolikt in en obenägenhet att draga växlar på framtiden, om vilka man
icke vet huruvida de någonsin komma att infrias. Det finns
emellertid en del fall, då man måste taga en sådan risk — och gjort det till
gagn för vetenskapen och undervisningen. Hade universitetskanslern
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
