Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Näringslivet och staten. Av Karl Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Hildebrand
I artikel 8, mom. 5 i Nationernas förbunds akt läses, att
»förbundets medlemmar, som äro eniga om att tillverkningen genom
enskilda företag av ammunition och krigsmaterial ger anledning
till allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga under
övervägande, huru de skadliga verkningarna av sådan enskild
tillverkning må kunna förebyggas». Därvid skulle dock beaktas
de staters behov av försvarsmedel, vilka ej själva kunna tillverka
vad som för dem är erforderligt. Redan här framskymtar
stats-monopoltanken, ehuru den tills vidare skjutits undan för
kontrollkraven. En vapenhandelskonvention av år 1925 har emellertid
aldrig ratificerats. Den har dock legat till grund för den svenska
regeringens proposition i krigsmaterielfrågan vid 1935 års riksdag,
vilken med några jämkningar blev antagen. Det svenska systemet
innebär i huvudsak licens för tillverkning av krigsmateriel
under kontroll av särskild, av konungen tillsatt myndighet,
deklare-ring av ali tillverkning, eventuellt licens för agenter samt
exportförbud med dispensmöjlighet.
När man talar om statsmonopolisering av
krigsmaterieltillverk-ningen, uppkommer den viktiga frågan om det kan anses vara
bevisat eller ens antagligt, att ett dylikt system skulle gagna freden
i världen. Enligt min mening föreligger här en brist på eftertanke.
Man har dragits med av tidsstämningen till förmån för statens
ingripande utan att penetrera konsekvenserna därav. Det är
emellertid tydligt, att endast de stora länderna äga en fullständig
krigsmaterieltillverkning och att alla småstater i större eller
mindre omfattning måste vända sig till dem för att få sitt behov
fyllt. Något kunna de naturligtvis erhålla av varandra, men
säkerligen ej tillräckligt. En stormakt lär emellertid ej vilja förse en
annan stat med vapen, som eventuellt kunna vändas emot den
själv, och den, såvitt jag kan se, oundvikliga följden blir, att
vapenleveranser förbindas med politiska krav, exempelvis på allians
eller någon annan form av vänskapsförpliktelser.
Statsmonopol-systemet ökar oerhört de stora staternas makt gentemot
småstaterna och främjar uppkomster av vasallstater. Konsekvensen blir
slutligen, att världen blir uppdelad i ett fåtal statssystem, vart och
ett under en stormakts hegemoni. En mindre stat, som ej vill
acceptera denna uppdelning, torde ej kunna erhålla nödiga
försvarsmedel ocli blir ställd i en synnerligen farlig belägenhet. Det
förefaller, som om stormakterna, men ej småstaterna hade
anledning att gå in för statsmonopol för tillverkning av krigsmateriel.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
