Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 febr. 1937 - Folkteater, folk och teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
Ungefär samtidigt med att influensan ånyo gjort
sitt inträde i vårt samhällsliv har den lika
regelbundet återkommande diskussionen om den döende Thalia och de
olika metoderna för hennes botande börjat. Man kan tycka att under
de senast förflutna åren härom blivit så mycket ordat att knappast
något egentligt nytt återstår att säga; men de självkallade läkare,
som infunnit sig vid hennes sjukbädd, synas vara minst lika talföra
som fordom kvacksalvarna på Pont Neuf i Paris. Att envar är djupt
övertygad om att endast och allenast hans speciella recept kan vänta
framgång är väl överflödigt att säga. Det hör en gång för alla till
saken och kommer helt visst aldrig att ändras.
För den utomstående, som mitt under allt larmet av självreklamens
trummor vill söka bilda sig en föreställning om vad diskussionen
egentligen rör sig om, uppställer sig från början en svårlöst gåta:
vad menas egentligen med den folkteater, om vilken så många
skiftande uttalanden under den senaste tiden fällts? Lämnar man de höga
rymderna, där en del av de debatterande älska att dväljas, och sänker
sig ned till jorden och verkligheten, tvingas man väl att först ocli
främst kritiskt och sakligt undersöka det begrepp, som bildar hela
debattens utgångspunkt. Med det högst metafysiska begreppet
»folket» kommer man icke långt, när det gäller praktiska frågor. Det är
i diskussionen om folkteatern i Sverige år 1937 icke lönt att operera
med begrepp, som närmast höra hemma i ordförrådet från 1789, då
man älskade att i tid och otid referera till »folket» och »folkviljan»
som det bestämmande både i politik, konst, religion och kultur.
»Folket» på den tiden visade sig först följa Marat, så Danton, så
Robespierre och sist Bonaparte. Det var hela tiden samma folk, ehuru
dess manifestationer tedde sig tämligen olikartade. Det kan måhända
synas opassande att jämföra dylika världshistoriskt avgörande
tilldragelser med de små meningsutbyten, som för närvarande oroa vår
teatervärld. Men om betydelsen är oändligt olika så äro de
psykologiska förutsättningarna icke så väsentligt skilda som det kan synas.
Man appellerar i debatten om vår teaters utveckling oavlåtligt till
»folket» som den bestämmande faktorn och återkommer ständigt till
de krav, som förmenas föreligga från dess sida. Helt nyligen ha vi
exempelvis hört en bister kritiker från Göteborg, vilken vid ett
Stockholmsbesök djupt indignerats över att ha fått se Fridas visor och
Gösta Berlings saga på Dramatiska Teatern, utslunga den satsen att
»vad vi behöva är en stark kämpande dramatisk konst, som kan rycka
folket med sig». Dylikt låter nog i första ögonblicket mycket bra —
Formulären alene er 8 Skilling værd, som det heter hos Holberg —
men vad är det egentligen som ligger bakom? Vad menas med »en
stark kämpande dramatisk konst», ocli har man någon anledning att
tro, att en dylik verkligen skulle rycka folket med sig? Fråga vi
oss vad det svenska folket, d. v. s. majoriteten av i landet Sverige
levande människor, i närvarande stund helst älskar att se så kan
svaret knappast bliva mera än ett: Edvard Perssons filmer. Filmen är ju,
som ofta påpekats, den verkliga folkteatern i så måtto att den samlar
155
Folkteater,
folk och teater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
