Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
Det var sålunda två danska författare som detta år 1911 starkt
påtänktes till Nobelpris — Ernst v. der Recke åtminstone av
professor Riis-Knudsen — Karl Gjellerup hade väl även sina gynnare,
gissar jag, fastän de ej framträdde. Huruvida flere mobiliserades
till att föreslå någon, vet jag inte. Professor Paludan, vilken, som
vi sett, ej ville träda i bräschen för Recke, ville det kanske ännu
mindre för Gjellerup. Hur som helst: 1911 års pris gick ju alis
icke till Danmark utan till belgiern Mæterlinck.
Wirsén uppskattade högt Gjellerups senare diktning men var väl
ännu mer fästad vid Reckes. Våren 1912 skrev han i Posttidningen
en ytterst sympatisk anmälan av Reckes då utkomna dikter och
kastade en blick på lians äldre produktion. Troligen har han tänkt
sig honom som nobelpristagare detta år. Och nu, men nu först,
lät Recke själv höra av sig i brev, det enda lians skrev till sin
svenske själsfrände.
Om Nobelpriset säger lian intet direkt, men troligen häntyder
han bl. a. därpå när han börjar:
De vil neppe have mistydet min Tilbageholdenhed, naar jeg- i länge
Aar har afholdt mig fra ethvert Porsög paa Tilnærmelse, uanseet at
De bland vore Nabolandes Digtere var den med hvem jeg aaiideligt
troer mig nærmest bæslægtet.
Men också ur andra synpunkter har detta brev från den enslige
och förgrämde danske skalden sitt intresse både för svenska och
danska, ja i en punkt för norska läsare.
Recke berättar först hur hans »högt älskade och djupblickande,
jag kunde säga faderlige vän» Molbech en gång för flere
årtionden sedan bett honom skriva litterära korrespondenser till Ny
Svensk Tidskrift, som en kort tid redigerades av Wirsén. När
Recke inte vågat sig på detta, hade Molbech beklagat det: en mer
utmärkt själsfrände än Wirsén hade de ingenstädes i Norden, och
kunde Recke ej åtaga sig uppdraget, vore det ali fara för, att de
förlorade en andlig förpost. (Jag erinrar om hur denne Molbech,
diktare själv och censor vid Köpenhamns Kungliga teater, liksom
Recke och Wirsén stod fientlig mot den litterära radikalismen.)
Recke fortsätter och förtäljer varför han nu skriver: han liar
genom en vän mottagit ett posttidningsnummer med en recension
av hans dikter utav märket C. D. W.:
Og ligesaa vist som jeg i länge tider har fundet det udelikat at
tilskrive Dem, ligesaa vist synes det mig nu, at jeg vilde komme paa
— eller udover — Grændsen af Utaknemmelighed, om jeg her undlod
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
