Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark ocli det litterära, Nobelpriset före 1917
at bringe Dem min varmeste Tak for en Omtale af mig, der virkelig
kommer som en Solstraale hvortil jeg kunde trænge.–En virkelig
dybere Forstaaelse Under en Digter kun hos en Digter med samme
Grundstemning. Blandt Dansktalende kan jeg kun regne paa den hos
nogle Enkelte, saerlig Thor Lange og Alfred Ipsen — som de kunne
det hos mig.
Han går in på detaljer i Wirséns kritik som han tackar särskilt
för: att denne t. ex. framhållit honom som Danmarks mest anlitade
officielle kantatskald m. m. Men apropos sin kantat vid Kristian
IX:s död måste han förtälja en nedslående och förödmjukande
historia. Egentligen liade han — liksom Riis-Knudsen — under
kungens senare tid varit innerligt missnöjd med högerpartiets
slapphet och svaghet i allt, som inte rörde Köpenhamns befästning,
särskilt att det negligerade »Aandslivet», där fienderna finge fritt
spel; kungen själv var välmenande men led av »haablös Mangel
paa Begreb om Alt, Heste undtagne», och Recke, ättling av
baltiska statsmän, kunde ej heller förlika sig med hovets
Rysslands-kurtis. Men när Kristian IX dog, hade dock något av gammal
känsla vaknat igen hos poeten. Han skrev en kantat, infann sig
med den hos vederbörande, blev mottagen som om han lämnat in
en ansökan i stället för en gåva — och fick från
överhovmarskalks-ämbetet det svaret, att man ej liade bruk »för sång i kyrkan!»
Skulle, undrar han, något sådant kunna passera i Sverige!
Kantaten framfördes senare för annat auditorium.
Slutligen gör brevskrivaren några uttalanden som röra
broderianden. Wirsén skall säkert förstå att Recke alltid hatat »den
norske Aandsretning» -— därmed menar han tydligen Norges
ny-realistiska litteratur, ty han »kan beundre en enkelt Ting som
Kongsemnerne» och Welhaven är den skald han jämte Uhland
älskar högst av alla.
Och så Sverige! Han gör den märkliga bekännelsen att han till
vårt land står i skuld för det bästa i liv som dikt. Och på vad
sätt? Jo:
Er det ved denne Sonatkrans ikke faldet Dem ind, at dens
Tanke-gang er Svedenborg fra först til sidst? Og jeg tör sige at alt det
Bedste i Det lukkede Land som ogsaa i Dronning Eigra stämmer fra
samme Kilde. For mig er han den Störste der har levet. Jeg ser
mörkt paa hele den ariske Stammes Cultur og paa dens Udvikling,
som ligefrem synes mig selvmorderisk1; men skulde jeg troe, at noget
den tilhörende Folk endnu har et Fremtidshaab, saa skulde det være
1 Detta skrev Recke alltså redan före världskriget oeli med blicken på rent
kulturella ting.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
