Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Karl XII och den östeuropeiska frågan - Otto Haintz: König Karl XII. von Schweden. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
bara för den senaste mansålderns karolinska forskning utan också för
allt verkligen sakligt bedömande av själva det svenska
stormaktsväldets problem. Det senaste bandet av Win ston Churchills
Marl-boroughbiograli ger ett exempel på hur man ännu 1936 kan utnyttja
Karl XII som ett rent dekorativt element till omväxling med
allvarligare ämnen, under citerande av hela stycken ur Voltaire och
troskyldigt upprepande av en eller annan klent bestyrkt 1700-talsanekdot.
Jag skall aldrig glömma en vördsam uppvaktning hos en ansedd
västeuropeisk humanist. Den store mannen fastslog vänligt men
bestämt hur meningslös den karolinska realpolitiken måste te sig för en
djupare åskådning med kännedom om de senare
nationalitetsrörelsernas ödesbestämda nödvändighet, och han slutade konversationen om
Karl XII med en älskvärt intresserad förfrågan: »Ganz normal ist er
wohl doch schliesslich nicht gewesen?»
I denna europeiska likgiltighet har den senaste tyska utvecklingen
— som doktor Otto Haintz i förbigående erinrar i sin bok —
förutsättningar att skjuta en bresch. Den raka hänsynslösheten i Karl XII:s
gestalt ter sig naturligtvis ur vissa synpunkter mindre obegriplig
från führerprincipens utgångspunkt än utifrån de nedlåtande
upplys-ningsmässiga ocli liberala värderingar, som alltifrån Voltaire ha
spelat en så stor roll i Karl-XII-diskussionen. Och framförallt måste den
nationalsocialistiska regimens frontställning mot Ryssland, i den mån
den söker pröva sig själv i historiens ljus, ovillkorligen komma i
beröring med den karolinska epoken. Karl XII är väl härutinnan en
mera givande källa till inspiration och självbegrundan än Napoleon.
Hans kamp mot Ryssland var ju en och enhetlig, utan alla
opportunistiska avvikelser och försoningsscener, och den fördes inte i de
upplysta revolutionsidéernas namn utan till värn av nedärvd
germansk kultur i särpräglade och kärva former. Att Karl XII:s Sverige
— t. ex. i sitt patos för den formella rätten och för en oavkortad
luthersk tro med gammaltestamentlig färgning — också representerar
värden av belt annat slag än de nationalsocialistiska, det behöver väl
knappt erinras.
Om Karl XII:s gestalt kan påräkna ett sakligt intresse lios tysk
publik, så är det särskilt glädjande att detta intresse har blivit
tillgodosett icke med en habil romanbiografi eller med tjänstvilliga
fantasterier i Ura-Lindastil utan med ett gediget ocli strängt
vetenskapligt arbete sådant som doktor Haintz’ verk. Den framställning han
ger av Karl XII:s historia till och med Poltava är en betydande
prestation. Med en omdömesgill sakkunskap, som framträder utan
varje spår av affektation eller stora åthävor, men som måste ha krävt
oändligt mycket av tålmodigt och målmedvetet arbete, har han i
själva verket gett den bästa sammanfattning av ämnet som existerar,
en introduktion till den karolinska forskningens problem, som
förtjänar den allra största uppmärksamhet också i vårt land.
Haintz godtar i många stycken den s. k. nya skolans syn på
Karl XII och hans livsverk. Särskilt har han — själv krigshistoriker
av facket — förstått att tillgodogöra sig Generalstabens väldiga ar-
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
