Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Karl XII och den östeuropeiska frågan - Otto Haintz: König Karl XII. von Schweden. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
bete om Karl XII på slagfältet. I analysen av de stora fältslagen
framhäver ban med skärpa den nationella svenska krigskonstens
självständighet och Karl XII:s eget militära geni. En i viss mån
jämbördig uppskattning ägnar han Rehnsköld, vars seger vid Fraustadt
1706, »der Idealtypus der karolinischen Schlacht», i sin djärvt
tillämpade förintelsestrategi ter sig som en bedrift i linje med Cannae och
Tannenberg. I frågan om det ryska fälttågets väsen ocli berättigande
står Haintz likaledes den moderna skolan nära. Han hävdar, under
försiktigt avvägande av skilda åsikter ocli möjligheter, att Karl XII:s
fälttågsplan med snillrik följdriktighet växt fram ur hans syfte att
omgestalta hela den östeuropeiska frågan genom den omogna ryska
stormaktens fullständiga kuvande och tillbakaträngande. I detta syfte
anar han en djup intuitiv förståelse för det världshistoriska
ögonblickets vikt. Ett starkt Ryssland med moderna försvarsmedel måste
ovillkorligen betyda undergång för det svenska stormaktsväldet och
en väsentlig fara för Västerlandet överhuvud. Karl XII mötte denna
fara med en hänsynslöst radikal kamp. Hans misslyckande, som minst
av allt vittnar om lättsinne eller dumdristighet, har sin egen
ödes-tunga betydelse i historien om Västerlandets gränsproblem.
Om Haintz såtillvida är ense med den moderna Karl
Xll-forsk-ningen i Sverige, så bedömer han å andra sidan dess resultat med en
viss, stundom befriande, kritik. Sin huvuduppfattning uttrycker han
i den tanken, att om Karl XII:s militära insats och vissa av hans
stora allmänpolitiska konceptioner voro geniala, så har han å andra
sidan oklokt föraktat det diplomatiska vardagsarbetet, och detta
förakt är den sjuka punkt i hans handlande som till sist förklarar hans
fall. Haintz tillskriver Karl XII två stora politiska misstag. Det ena
gäller förhållandet till Polen. Med nyanseringar i detaljerna menar
Haintz i huvudsak att strävan till August den starkes avsättande och
säkrande av Stanislaus Leszczynskis kungadöme var en irring vid
sidan av krigets väsentliga syftemål, ett sysslande med intressen av
underordnad vikt, som icke helt voro Sveriges egna. I stället borde
Karl XII i läglig tid ha lyssnat till de sachsiska fredsförslagen, som
enligt Haintz vid flera tillfällen varit fullt uppriktiga; därmed hade
han tidigare kunnat vända sig mot Ryssland ocli så eventuellt undgå,
den oerhört vågsamma tillspetsning av problemen, som fick uttryck i
1708—1709 års fälttåg. Det andra misstaget, sammanhängande med det
första, är enligt Haintz att Karl XII försummat möjligheterna till
närmare förbund med Preussen. Ett sådant skulle på ett ovärderligt
sätt ha gett honom ryggen fri då han vände sig mot öster.
Konkret sysslande med svensk politik under Karl XII:s tidigare år
leder onekligen till det instinktiva intrycket, att den i fråga om rent
diplomatisk uppslagsrikedom och teknik varit ganska svagt utrustad.
Såtillvida är Haintz’ kritiska syn säkert mycket berättigad. Likaså
förefaller det rimligt, när han opponerar mot varje försök att
framställa Karl XII:s politik som den enda tänkbara, nästan mekaniskt
framvuxen ur givna situationer och förhållanden. Att det vid sidan
av den ödeskamp, vars fulla konsekvenser Karl XII vågade pröva,
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
