Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 24 april 1937 - De oskyldiga och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utlämnandet av de i förhör tagnas namn åt allmänheten är steget
långt. Allmänheten har ingen rätt att få del av varje polisförhör men
de anhållna oskyldiga ha en absolut rätt att icke behöva blottställas
för allmänheten, som gärna frossar i sensationshunger och lätt kan
intalas att tro att den anhållne trots att han sedan släppts och
sedermera aldrig åtalats ändock hade något finger med i spelet. Folk kan
tänka, att det ges ingen rök utan eld och att det endast var
svårigheten att anskaffa bevisning, som kom polisen att släppa den
misstänkte — ty eljest, resonerar man, skulle denne väl ej ha anhållits. Den
oavvisliga skyldigheten för polisen att vinnlägga sig om diskretion
utåt i fråga om personer, vilkas delaktighet är obevisad eller
osannolik, måste om någonsin gälla vid en sådan bestialisk mordaffär som
Salaligans, eftersom det kan vara en hart när outhärdlig börda för
en person att under åratal efteråt behöva känna på sig att av många
misstänkas för att trots allt ha varit inblandad. Först sedan grund
finnes för polisen att anställa åtal eller häkta en person bör
allmänheten få sin nyfikenhet stillad. Även i de mest upprörande mordaffärer
måste allmänheten ha förtroende till polisen, som ju arbetar under
kontroll av högre myndigheter. Missförstår pressen i sitt
sensationsnit, låt vara utan argt uppsåt, sitt ansvar mot oskyldiga, måste
under alla förhållanden polisen känna sitt tjänstemannaansvar. Och i
detta ansvar ingår att icke göra något, som gentemot oskyldiga ger
lastarenom rum. Salaaffären kan i detta fall tjäna som ett olyckligt
och varnande exempel.
Så mycket som man i vårt land ömmar för de skyldigas, de
brottsligas vård och humana omhändertagande, borde man även ha tid och
rum att ägna de oskyldiga verklig hänsyn. När man vet, att pressen
ibland kan vara behjälplig med att breda tystnadens slöja över
begångna brott, är det att mäta med olika mått att i spalterna exponera
oskyldiga i kriminalaffärer, vilka personer sedan kanske aldrig kunna
helt frigöra sig från skuggan av en misstanke. Däremot kan det
ifrågasättas, om ej pressen ibland borde vara mera meddelsam
beträffande namnen på dem, som bryta mot lagar och förordningar och
sakfällas därför. I dessa dagar, då vår rusdryckslagstiftning ligger
i riksdagen under revision, faller det sig lätt att framställa den
undran, om inte pressen skulle göra folknykterheten och
restriktionssystemet en verklig tjänst, ifall den offentliggjorde namnen på
personer, som mer än en gång bötfällts för fylleri. Medvetandet om att
för fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd etc. ej
behöva skylta med namn i tidningarna lägger f. n. icke den hämsko
på fyllerister, som namnens publicerande skulle göra. I en del andra
länder, t. ex. Estland (åtminstone i Tallinn), få de bötfällda
fylleristerna utan skonsamhet figurera i spalterna. Detta nämnes blott som
ett exempel på den stora uppgift, pressen kan ha att fylla vid
stävjandet av lagöverträdelser. Men denna uppgift kan aldrig
innebära att pressen utan hänsynstagande till oskyldiga människors väl
och ve skall tillhandagå en misstänksam allmänhet med rapporter från
polisens förberedande undersökningar i brottmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
