Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildningsspråk och under en god mansålder framåt förblev
majoritetens. Då föreläsningsspråket berodde på lärarnas fria val,
kom svenskan under sådana förhållanden att vid latinets
tillbakavikande utfylla en betydligt större del av programmet än den
såsom kulturspråk i vardande stadda finskan. Men som sagt,
detta övergångsskede blev historiskt sett icke långt.
Till följd av de rådande språkförhållandena kom arbetet för
beredande av rum för finskan att ta formen av bestämmelser
rörande universitetslärarnas kunskap i detta språk. Kunskap i
svenska förutsattes och ansågs därför icke behöva uttryckligen
fordras. Redan år 1865 hade stadgats, att fr. o. m. den 1 januari
1872 fullständig kunskap i finska skulle erfordras för professur
eller docentur i teologiska och juridiska fakulteterna. Av
juris-studerande krävdes från samma tidpunkt officiellt bevis över
förmåga att tala och skriva finska. År 1894 utsträcktes kravet till
samtliga lärare vid högskolan. Härigenom tillgodosågs de
finsktalande studenternas berättigade krav på personlig undervisning
och förhör på deras modersmål.
Sådant läget var vid slutet av 1800-talet, tycktes en naturlig
utveckling av universitetets språkfråga icke utesluten. Kort före
sekelskiftet växte antalet från finskspråkiga läroverk till
universitetet dimitterade studenter förbi de svenskspråkiga skolornas,
och den finska majoriteten fortfor stadigt att ökas. Under sådana
förhållanden borde efter hand även universitetets lärarkår ha i
stigande grad nyrekryterats med finska krafter och parallellt
därmed finskan såsom undervisningsspråk ha trängt svenskan
tillbaka. Men denna process krävde naturligtvis en viss tid, och den
finsknationella känslan var icke tålmodig.
Kort före sekelskiftet inleddes emellertid författningskampen
på fullt allvar, och de politiska händelserna hejdade nu för en
räcka av år strävandena för universitetets förfinskning. Det
svenska partiet och det ena av de båda finska, det s. k. ungfinska
partiet, slöto sig samman till fosterländskt försvar i det passiva
motståndets tecken, medan gammalfinnarna i undfallenhet
gentemot den ryska övermakten trodde sig se den enda räddningen
undan total undergång. Ungfinnarnas ledare präglade devisen
»ett sinnelag trots tvenne språk», och den förblev erkänd, så länge
kampen pågick, men gammalfinnarna tröstade sig över ryskans
intrång med att svenskan i stället sköts undan.
Under intrycket av motgångarna i det japanska kriget och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
