Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Huvudströmningar i våra dagars filosofi. Av Bertil Pfannenstill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Huvudströmningar i våra dagars filosofi
och existentialfilosofien, i den italienska nyidealismen o. s. v. Alla
dessa beteckna en reaktion mot den positivistiska filosofiens
naturvetenskapliga inställning. Man vill gå utöver naturvetenskapens
»starre Körper» till det levande livet, från förnuftets
abstraktioner till den konkreta verkligheten.
Det var först genom Nietzsche, som den s. k. livsfilosofien kom
till genombrott. Den upptogs av Klages och Keyserling, på sätt
och vis också av Dilthey och Simmel, men Klages — känd inte
minst genom sina grafologiska forskningar — får nog räknas som
den mest typiske representanten för denna irrationalistiska filosofi.
Titeln på lians filosofiska huvudverk »Der Geist als Widersacher
der Seele» (anden som själens vedersakare) ger ett slående uttryck
för lians inställning. Anden, förnuftet, tillvisas en plats, som är
underordnad det besjälade livet. Kanske Klages ofta låter livet
bli alltför instinktmässigt och driftartat, men hans intention kan
knappt vara någon annan än den: det abstrakta förståndet har
som livsledare i vår tid mekaniserat och amerikaniserat livet, och
därför måste vi nu återvända till det levande livets friska
källsprång.
Den mest kände av dessa »livsfilosofer», och den som har betytt
mest för den västerländska kulturen, är Henri Bergson med sin
intuitions filosofi. Bergson vill ej se verkligheten ur den
mekanisknaturvetenskapliga synpunkten; han vill tolka livet, ej
vetenskapen. Det verkliga är aktivitet, skapande liv och kan ej insnöras
i ett abstrakt formelsystem utan nås endast genom intuitionen.
Denna är skild från instinkten, men den har sin grund i den och
arbetar med samma visshet och säkerhet. Intellektet däremot kan
ej fatta en helhet såsom sådan, den sönderdelar verkligheten i
skilda element. Bergson förnekar ej intellektets och
naturvetenskapens berättigande, men dc kunna ej fatta verkligheten. Denna,
både i naturen och i jaget, är innerst inne en skapande utveckling
och något helt annat än naturvetenskapens »starre Körper».
Bergson har ej något emot att bli kallad anti-intellektuell, om man
därmed menar en, som låter den konkreta erfarenheten komma till
tals, men den verkligt anti-intellektuelle bör dock enligt honom
vara den, »som av brist på vilja och kraft att skilja mellan de fall,
då intelligensen famnar verkligheten, och de fall, då den endast
handskas med dess sinnebild, drives därhän, att han fattar ali
kunskap som symbolisk och ali vetenskap som relativ till vår
intelligens».
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
