Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Till analysen av kulturkrisen. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
energigivande och livsbefrämjande tillgång. Strängt taget är varje
ansvällning eller tillbyggnad av den objektiva kulturen — som
reservationslöst plägar inregistreras såsom ett »framsteg» i en eller
annan riktning — en meningslöshet, så länge människans
receptivitet — det i kulturdebatten alltför mycket förbisedda
momentet — ej samtidigt vidgas. Kulturens kris består väsentligen i
denna kulturella överproduktion, i denna brist på anpassning
mellan objektiv och subjektiv kultur, mellan det sakliga, givna
kulturbeståndet och människans förmåga att utnyttja detta bestånd, att
kultivera sig själv. Det har uppstått en klyfta mellan
människan-subjektet och den kultur hon skapat åt sig; denna kultur blir för
henne något alltmer främmande, självständigt och ovidkommande,
något från hennes djupaste livsbehov och intressen alltmer
avlägset; kulturbeståndet blir till alltför stor del ett dött kapital i det
sociala universum, en summa av meningslösa och onyttiga besparingar.
Nutidens mest uppmärksammade och med största konsekvens
genomförda diktatursystem, bolsjevismen, fascismen och
nationalsocialismen uppvisa i olika variationer en naturligtvis mycket
smärtsam och avskräckande men på sitt sätt intressant utväg ur
detta dilemma. De företa helt enkelt brutala och radikala
beskärningar i det förvuxna kulturbeståndet, de hejda med maktmedel
den kulturella överproduktionen, de negera — teoretiskt och
praktiskt — tillvaron eller giltigheten av obetingade kulturvärden, och
de förvisa kulturlivet till en andraplansställning. Kulturen har
för dem intet egenvärde, utan den degraderas till ett medel bland
andra i det politiska systemets tjänst. Här har parallellt med den
politiska omvandlingen en synnerligen radikal värdeförskjutning
ägt rum, en omvärdering av själva de centrala, tongivande
värdena. »Kulturen» har berövats sitt värdeprimat och undanträngts
såsom högsta värdeprincip av staten-nationen-folket, från vilken
idékonstellation värdeserierna i övrigt utstråla och från vilken
handlingar och beteenden i det sociala umgänget hämta energi och motiv.
Detta är nu icke den enda formen av kulturnegativism eller
kulturrelativism. Den s. k. primitivismen — för att rikta blicken
mot ett annat område — är en mera litterär yttring av samma
benägenhet. Primitivismen bejakar och hyllar det spontana,
ohämmade livet men vill tillbakahålla dess former, den söker så att säga
renodla livet, befria det från dess hämmande kulturhöljen. Hos
primitivismen har livet kommit att befordras till ett slags med
kulturen rivaliserande centralbegrepp. Livet — här tänkt såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
