Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5 juli 1937 - De svartas världsdel. Av Jean Braconier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
serligen till leda återkommit i diskussionen härom, men är därför
icke desto mindre sann. Den stora frågan är f. n. ej heller, om ett
samarbete mellan de olika raserna alltjämt skall äga rum utan i vilka
former detta bör ske.
Hildebrand understryker starkt, hurusom stormakterna efter
världskriget alltmer kommit till insikt om de vitas skyldigheter mot de
infödda folken. Ett nytt släkte av kolonialpolitiker har vuxit upp, som
strävar att bevara infödingarnas nedärvda institutioner och seder,
män som betona att olika folk och raser måste visa en helt annan
respekt än förr för varandras egenart och åskådningar. Hildebrands
kapitel om folkundervisningen och missionen visar emellertid, att
meningarna alltjämt äro mycket delade beträffande sådana vitala
frågor som folkundervisningens mål och metoder. Medan några anse
det överhuvud onödigt att höja de afrikanska folkens bildningsnivå,
anse andra — så t. ex. i det officiella brittiska programmet — att de
färgades ställning både materiellt och själsligt måste förbättras. Men
medan engelsmännen mest intressera sig för folkundervisningen i
allmänhet men inte gärna vilja använda de infödda i
administrationen, söka fransmännen främst att utbilda en infödd elit, varur en
del tjänstemän kan rekryteras. Att under sådana förhållanden spå
någonting om den framtida kulturella nivån bland Afrikas svarta
är omöjligt, och det är ej heller lönt att spekulera över möjligheterna
att minska klyftorna och därmed spänningen mellan de olika
kulturerna.
Motsättningarna mellan de svarta och vita har emellertid, som
Hildebrand med ali tydlighet påvisar, sin kanske främsta orsak i den
exploatering av de svartas arbetskraft som försiggått och alltjämt i
stor utsträckning försiggår. Slaveriet är visserligen formellt
förbjudet inom de europeiska besittningarna men florerar ändå på vissa
håll. Kolonialmakternas arbetarpolitik i allmänhet har även varit av
sådan art, att den ej kan undgå att väcka mycket starka
betänkligheter. Yad förf. härom anför från exempelvis portugisiska Afrika
eller Kongostaten talar om en tvångsrekrytering, som knappast kan
kännas mindre hård än den rena livegenskapen. Åtminstone alla
ledande kolonialmakter synas dock äntligen ha erkänt
nödvändigheten av ett effektivt ingripande i arbetsavtalen till gagn för
arbetarnas hälsa. Så har bl. a. i franska Västafrika en skyddslagstiftning
skapats, som nog kan mäta sig med även den modernaste europeiska.
I Sydafrika däremot — det land där fortfarande
segregationsprincipen råder, d. v. s. att de vita och svarta ej alis böra ha någon
beröring med varandra — straffas färgade infödingar för strejk men
ej de vita! Ej att undra på att spänningen mellan raserna här är
driven till sin spets. Nog måste det även kännas bittert för t. ex. en
utmärkt skicklig jurist av negerras, att han ej kan erhålla politisk
rösträtt i motsats till den mest tjockskallige vite medborgare.
I sådana områden, där asiater utgöra en relativt betydande del av
arbetskraften, bli förhållandena ännu mer komplicerade. I Kenya är
sålunda irritationen mellan européer och indier ytterst stark; i Syd-
458i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
