Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Léon Blum — politikern. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Léon Blum — ■politikern
antiparlamentarisk natur och hans parti, Croix de Feu, samlade
snabbt hundratusentals anhängare. De La Rocque har aldrig så
noga vetat vad han vill och hans anhängare ha tillhört de mest
skilda politiska läger. Den enda verkliga föreningspunkten dem
emellan har varit ett moraliskt patos, en vilja att stävja
parlamentarikernas självsvåld ocli den lagstiftande maktens intrång på
den dömande maktens befogenheter. Men bland hans olikartade
partigängare räknades säkerligen icke så få, vilka om icke
offentligt på mötena så man och man emellan talade om att tåga till
Palais Bourbon och hastigt och lustigt köra bort deputeradena.
Så inträffade kort därefter den olyckliga 6 februari 1934, vilken
från en fredlig demonstration urartade till ett upplopp, i vilket
säkerligen även enstaka skaror av Croix de Feu hade sin andel.
Det sopade visserligen icke bort deputeradena, men väl den
radikala ministären Daladier, tidigare impopulär genom sin hållning
under Stavisky-skandalen, efter den 6 februari allmänt avskydd
efter den blodsutgjutelse, som ordningsmaktens företrädare genom
sin hållning givit anledning till.
Under en kort tid såg det ut som om denna ovilja skulle växa ut
till en allmän folkopinion och möjligen föranleda en politisk
strömkantring. Anmälningarna till de La Rocques föreningar
strömmade in i ökat antal. Högerpressen började tala om att
vänstermajoriteten i kammaren icke längre liade den moraliska
prestige, som fordras för regeringsansvarets innehav. Denna
oppositionsstorm var likväl av övergående art, vänsterns ställning
i A^erkligheten aldrig allvarligt hotad. Men stormen hade varit
tillräcklig för att ena alla vänstermän till ett förbittrat motanfall.
Radikalerna kände sig sårade uti Daladiers och Chautemps’
personer, socialisterna med Blum i spetsen mötte upp vid deras sida.
Ansvaret för det hela övervältrades på de La Rocque och
vänsterpressen, och alla vänsterns politiska talare tjänade som den
megafon, genom vilken för allt folket utropades det i ocli för sig
alldeles falska påståendet, att de La Rocque var en fascist och som
sådan en fara för demokratien. Med alla till buds stående tricks
blåstes till försvar för den demokratiska republiken. Stämningen
blev överhetsad och man utnyttjade den till att utarbeta ett för
alla vänsterpartier gemensamt aktionsprogram för en s. k.
folkfront, sträckande sig från kommunisterna över socialisterna till
radikalerna. Det var denna folkfront, som vid valrörelsen 1936 gick
fram med gemensamma vallistor och vann en lysande valseger.
479
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
