Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Léon Blum — politikern. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar- Löwegren
Att det senare blev fallet berodde emellertid mindre på
skrämselpropagandan mot fascismen än på en omständighet av helt
annan art. Under valrörelsen våren 1936 hade nämligen
valmännen redan så länge hört talas om det inhemska fascisthotet, att
de mer av vana än av stundens behov instämde uti anatemat
däremot. De hade fått helt andra saker att tänka på. Krisåren liade
övergått uti en fruktansvärd dyrtid, lönerna voro otillräckliga och
statsbudgeten hade man ännu icke lyckats att fullt balansera. Men
vad man mest utav allt vredgades över var den deflationspolitik
med nedskärning av statstjänarnas förmåner och försök att
nedskriva statsutgifterna, vilken allt sedan valen 1932 hade för
krisens övervinnande tillämpats av de olika radikala finansministrar,
Germain Martin och Régnier, vilka under denna tid omhänderhaft
finanspolitiken.
Vid upprepade tidigare tillfällen hade radikala regeringar
ådagalagt en sorglös likgiltighet för statsfinanserna. När Herriot
1932 övertog regeringsansvaret, föresatte han sig därför att icke
denna gång samma försumlighet mot budgetens balansering finge
äga rum, som inträffat under hans tidigare regeringstid 1924—25.
Därför satte han en så skicklig finanstekniker som Germain
Martin till finansminister. Denne hade klart för sig, vilka svårigheter
som skulle upptorna sig mot hans försök att under en kris- och
dyrtid göra beskärningar i statsutgifterna, ej minst i dess
lönekonton. Men han ansåg det vara en oundviklig nödvändighet för
valutans bestånd och krisens hävande att folket gick igenom den
hårda eklut, varom den gamle finansexperten Caillaux så många
gånger talat. Han och lians efterträdare som finansminister
lyckades göra avsevärda beskärningar i olika utgiftskonton samt nå ett
gott stycke hän mot budgetens verkliga balansering. Men alla de
hundratusen, som fingo vidkännas dessa beskärningar, ville icke
förstå, hur krisens allvar gjorde dylika offer oundvikliga, och att
en sanering av landets finanser icke kunde uppnås annorlunda än
genom en övergående nedpressning uti samtligas levnadsstandard.
Häftigast var missnöjet bland statstjänarna, som bekant en av
de största kårerna bland valmännen.
Deras missnöje växte till en allmän storm. Rätteligen skulle
den ha träffat det radikala partiet, enär det var dess män som
suttit som finansministrar. Under dessa folkfrontens klang- och
jubeldagar förefanns likväl ingen benägenhet att göra något som
helst angrepp mot en radikal. Man överflyttade i stället, och detta
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
