Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Léon Blum — politikern. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Léon Blum — ■politikern
interpellationer, ställde motförslag och drogo ut på debatterna i
det oändliga.
Redan tidigt hade Blum organiserat sin egen kammargrupp till
disciplin och 1933 genomfört en bestämmelse om att den
socialistiske deputerad, som röstade emot kammargruppens
majoritetsbeslut, skulle uteslutas. Som regeringschef krävde han, om ock
med mindre framgång, en likartad disciplin av regeringsblockets
samtliga partier, och han lyckades, under hänvisning till att
landet ekonomiskt och utrikespolitiskt befann sig inför en katastrof,
få genomförd en sådan omläggning av kammarens arbetsformer,
att debatterna begränsades till små hastigt övergående
skärmytslingar, att interpellationerna i flertalet fall blevo i frid begravda
och att rätten att i sista stund framlägga ändringsförslag i
realiteten sattes ur spelet. Därigenom kom det snabbhet och ordning
uti kammarens arbete. Utan strid genomfördes fullständig
omläggning av dess arbetssätt. Ett flertal av de reformer härför, som
Poincaré alltsedan 1898 påyrkat och under en kortare tid 1926—27
fått tillfälligt tillkämpade, de reformer, som sedermera Doumergue
förgäves bemödat sig att få införda, hade alltifrån juni 1936 i ett
slag vunnit burskap.
Att så kunnat ske berodde framför allt på två omständigheter.
Blums uppstigande till makten hade runt om i Frankrike av
vida lager hälsats med en entusiasm, som närmade sig jubel. Hans
person imponerade, ej minst hans allmänt erkända intellektuella
överlägsenhet och hans bestämda sätt att utan prutmån ställa sina
krav. Hela folket var stolt över Blum som kulturperson och ej
minst det intellektuella Frankrike fylkade sig förtroendefullt
kring denne musernas älskling, fru Musicas trogne tillbedjare.
Bönderna hade tilltalats av hans tidigare fredspropaganda,
fosterlandsvännerna inom alla partier utav hans nu påkomna
försvarsvilja, statstjänarna och andra lönetagare hade korat honom som
sin banérförare, alltsedan han framträtt som främste motståndare
mot den föregående deflations- och lönereduktionspolitiken.
Arbetarna voro fyllda av stolthet över att det var deras partichef, som
tagit ledningen. Det var ju ändå för första gången i Frankrikes
historia som industriarbetarklassen på så sätt insattes på högsta
maktposten inom samhällslivet. Deras långa agitationsarbete hade
sålunda burit frukt, de kände det som om de själva innehade
makten — och under månader skulle de handla som om de verkligen
innehade den! Kommunisterna hade, troligen på order av Moskva,
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>