Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den flamländska rörelsen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-Henric Höjer
ett flamländskt universitet i Gand — f. ö. omedelbart desavouerat
av dem, som tidigare kämpat därför. Allt efter som kriget drog
ut på tiden, sjönk emellertid motståndskraften hos vissa
flamlän-dare. En liten klick fanatiker och maktlystna började drömma
om att med tysk hjälp lösgöra sig från vallonerna och Belgien.
De s. k. aktivisterna bildade under en doktor Borms ledning kring
årsskiftet 1916—17 det s. k. Raad van Vlaanderen, av tyska
regeringen erkänt som officiellt organ för den flamländska
befolkningen. I samråd med aktivisterna genomförde tyska regeringen
den administrativa separationen mellan Flandern ocli Walloniet
den 21 mars 1917; ett år senare proklamerades Flanderns
självständighet. De olika tyska reformerna stannade i huvudsak på
papperet, då den överväldigande majoriteten av flamländare tog
avstånd från Borms och hans anhang. Då det på hösten 1918 blev
klart, att ententen skulle vinna kriget, räddade sig flertalet av de
ledande aktivisterna över till Holland och Tyskland...
Samtidigt med aktivismens blomstringstid i det ockuperade
landet fanns även vid fronten en anti-belgisk rörelse. Efter flera
års krig var den moraliska motståndskraften inom ententens
arméer starkt anfrätt. Av speciella orsaker kom på den belgiska
fronten språkfrågan att spela in: armén vid Yser bestod till c:a
3U av flamländare, medan officerskåren nästan genomgående var
franskspråkig. Detta ledde till ständig friktion, flamländarna
ansågo sig trakasserade, illa behandlade o. s. v., vissa myteristiska
företeelser uppstodo, vilka snabbt nedslogos. Men »frontismen»
levde på sina håll kvar i form av ett jäsande missnöje med don
belgiska regimen.
I och med vapenstilleståndet likviderades till synes fullständigt
aktivismens och frontismens separatistiska tendenser. Alla för
dylika sympatier misstänkta angåvos och bestraffades. Befolkningens
hämndlystnad mot tyskarna gick ut över de flamländska
förrädarna. Man synes numer allmänt vara ense om att domstolarna
i en del fall läto den fosterländska indignationen ta överhand över
kravet på bindande bevisning.
Men om den belgiska överheten naturligtvis med den största
stränghet kuvade krigstidens landsförrädiska tendenser, uttryckte
den å andra sidan sin fasta vilja att ge språkfrågan en rättvis
lösning. Och trontalet av den 22 november 1918 utlovade ett
flamländskt universitet i Gand.
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
