Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Strömningar i den religiösa litteraturen 1936—1937. Av Åke V. Ström - Kyrkans år 1937 - Gustaf Brandt: Kristen religion och kyrka i nutiden - Beverley Nichols: Dåren säger i sitt hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
ligen till lekmännen. Innehållet är mycket blandat. Rosendal själv
skriver som alltid fyndigt, rappt oeh utmanande, andra snällt och
oförargligt, några värdefullt utredande. Med förvåning hör man
skomakaren Nilsson i Osby i strid mot ali aktningsvärd exegetik
förklara, att Matteus’ och Lukas’ äro våra äldsta evangelier.
Vida mindre aktualitetsintresse i den kyrkliga och religiösa
tankevärlden (i dagspress och allmän opinion är det väl annorlunda på
grund av Glimåkra- och Skepparslövsepisoderna) har den riktning,
vars stora namn var den nyligen bortgångne prof. Em. Linderholm
ocli som har sitt hem i Sveriges religiösa reformförbund. Det så vitt
jag vet enda bidraget till årets bokflod från detta håll är ett i flera
avseenden obetydligt häfte av d:r Gustaf Brandt med titeln Kristen
religion och kyrka i nutiden. Utan nämnvärd originalitet
i utformningen upprepas här de gamla önskemålen, grundade på
sekelskiftets uppfattning av kristendomens väsen. Brandt vill tillbaka
till »en renad, förenklad, kristen tro, Jesu religion i anda och
sanning». Därför bort med många bibeltexters »verklighetsfrämmande,
ur den personliga sanningens synpunkt obrukbara beståndsdelar»,
bort med böner till Kristus, ty »varje Jesustillbedjan strider mot
Jesu evangelium», bort med »de sakramentala ordalagen vid
natt-vardsdistributionen» och mycket annat, som strider mot de »omistliga
kraftkällorna: bibel, samvete och förnuft».
Det vilar något av rörande tragik över denna reformkristendom.
Den tror sig vara före sin tid oeh är i stället både teologiskt oeh
kyrkligt efter. Man kan mycket väl om den använda de ord, som Brandt
brukar om kyrkan i gemen: »Den som något följt den träget
arbetande teologiska vetenskapen, förvånar sig bara över en sak,
nämligen att så föga av dess icke sällan revolutionerande insatser komma
till uttryck i kristendomsuppfattningen.» Att riktningen är en
efter-trupp hindrar emellertid inte, att den kan och bör få fylla en sådans
nyttiga uppgift: att sörja för dem, som av en eller annan anledning
blivit efter, när armén tågar vidare. Det kan ha sin betydelse, att
vår kyrka har kamrar med olika andlig temperatur.
Förnyelse, icke bara av kyrko- och arbetsformer, utan framför allt
av den enskildes livsföring och tro, kräves slutligen också av
oxfordgrupprörelsen.1 Av ali religiös litteratur torde ingen ha blivit så känd
och läst i vida kretsar, som den som berör dess tankar. De bästa och
översiktligaste böckerna kommo väl för några år sedan, men det
duggar alltjämt ganska rikligt. Då vi här ha att göra med en högst
internationell företeelse, lämpar det sig att även beakta några
översättningar. Den kände engelske journalisten Bcverley Nichols kom
efter en synnerligen kristendomsfientlig ungdom fram »på slingriga
vägar» till en positiv kristen tro och fann därefter sitt andliga hem
i oxfordrörelsen. I sin fascinerande bok Dåren säger i sitt
hjärta berättar han — mindre detaljerat och självupptaget än ofta
i dessa böcker — 0111 sin andliga utveckling och sin ställning till
1 Jfr härtill Bror Olsson i Sv. Tidskr. 1937 häfte 6.
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
