Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - ”Statsbonden” — två diskussionsinlägg. Av Gösta Liedberg och Johan E. Mellbye
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjlighet att genom näringspolitiska åtgärder positivt kunna påverka
konjunkturförloppet torde praktiskt taget inskränka sig till den
del därav, som hänför sig till det interna varuutbytet: egen
produktion för egen konsumtion och vice versa, samt att påverka det
allmänna konjunkturlägets stabilitet, genom att sörja för att en
del av näringslivet icke står i alldeles direkt och omedelbart
beroende av det internationella konjunkturlägets variationer. Det
är härvidlag inte av avgörande betydelse, om vårt jordbruk
sysselsätter hälften, såsom ganska nyligen, eller tredjedelen, som nu,
av vår befolkning, eller om vi ganska raskt marschera mot kanske
c:a 25 %. Det avgörande torde vara näringsgruppens absoluta
storlek vis-à-vis sysselsatt folk och den stabiliseringsfaktor, som
det alltid måste utgöra för ett land att en betydande del av
landets arbetskraft under alla förhållanden, tämligen oberoende av
internationell konjunktur, har en fast och stadig arbetsuppgift av
för hela folkhushållet nyttigt slag. Krigsberedskapsmomentet kan
i detta sammanhang förbigås huru viktigt det än är.
Den återverkan detta har på ett lands näringsliv i övrigt
besannas av det gamla kända förhållandet, att alla allvarliga kriser
varit förbundna med och i de flesta fall haft sin upprinnelse i
agrarkriser.
Det är givet, att man inte köper en dylik stabiliseringsfaktor
för ingenting. Man kan, för att använda ett gammalt danskt
ordstäv, inte ’ta munnen full av mjöl och blåsa på en gång’. Man kan
inte stabilisera jordbruket och samtidigt begära livsmedelspriser
i nivå med de delar av världen, där jordbruket antingen ej bär
sig eller ej förmår skänka sina utövare en efter vår måttstock
skälig levnadsstandard.
För så vitt man accepterar dessa utgångspunkter, återstår
likväl den först uppställda frågan: behöva vi verkligen en speciell
jordbruksreglering?
Det förefaller mig, att läget nu och för den framtid man tror
sig kunna överskåda leder till en slutsats av axiomatisk natur:
att vår jordbruksnärings tryggande endast är möjligt genom att
gränserna spärras, d. v. s. de eventuella importkvantiteterna
regleras. Och då ligger det i sakens natur, att detta drager med sig
åtgärder från det allmännas sida, både för att åstadkomma den
önskade effekten åt jordbruket och för att hålla det åstadkomna
skyddet inom de gränser, som den allmänna prisnivån och
köpkraften böra utstaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
