Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - En idéhistoriens renässans. Av Bertil Pfannenstill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Liebmanns och Langes försök att förnya den kantska filosofien, vars
moderna form vi finna i Marburgerskolan. Den vetenskapliga
filosofien fick så småningom en mera metodisk uppgift, och den s. k.
Wienerskolan strävar efter att göra filosofien till en ren
vetenskaps-lära, d. v. s. en analys av vetenskapens begrepp och grundsatser. Då
denna filosofi är av utpräglat abstrakt karaktär, har Aspelin i sin
populära framställning ej kunnat ge den en mera ingående
granskning. Emellertid hade han i stället kunnat komplettera den moderna
filosofien på naturvetenskaplig grundval genom att redogöra för de
mera konkreta sy stein en i modern filosofi. Det räcker att nämna en
av vår tids mest framstående tänkare, engelsmannen A. N.
White-head, som ej alis kommit med. I hans filosofi finner man ett vackert
uttryck för vad den moderna vetenskapen kan ge en filosofisk
verklighetsuppfattning.
I det andra av de båda ovannämnda kapitlen kommer Aspelin de
moderna kulturproblemen närmare in på livet. Även här har lian på
ett givande och klart sätt fångat det föregående halvseklets
idéströmningar: Renans vetenskapsreligion, Krapotkins anarkistiska
sam-hällslära, Th. H. Husleys reaktion mot denna tro på enhet av
naturlig och kulturell utveckling, Schopenhauers viljefilosofi, och hur
denna hos Nietzsche kom att utvecklas till irrationalistisk
maktfilosofi. Åt vårt århundrade ägnar emellertid Aspelin mindre
uppmärksamhet, och de skarpa motsättningar, som behärska modern
livsåskådning, komma ej alltid tillräckligt tydligt fram; åtminstone är
urvalet av representanter för tidens strömningar rätt ensidigt. H. G.
Wells, B. Russell och Julien Benda för en intellektualistisk och
kulturradikal strömning, Freud för kulturpessimismen liksom Spengler
på sitt sätt, men finns det verkligen ingen i vår tid, som arbetar
fölen positiv anti-intellektualistisk åskådning! Alfred Rosenberg tycks
vara den ende, som nämnes i det sammanhanget. Om Aspelin
framför Wells såsom den litteräre representanten för kulturradikalismen
i England, varför nämnes ej samtidigt G. K. Chesterton såsom
representanten för den motsatta åskådningen? Varför får man blott en
redogörelse för J. Benda i Frankrike och ej samtidigt en redogörelse
för den franska romantiska och nationalistiska rörelsen med Barrès
och Maurras! Och var har den moderna livsfilosofien tagit vägen?
Man kan ha vilken uppfattning man vill om densamma, man kan
betrakta den som en förnuftets fiende och som därför ej bör beredas
plats i ett idéhistoriskt arbete, så betecknar den dock ett så mäktigt
inslag i modern åskådning, att den ej kan negligeras. Aspelin måste
gång på gång taga ställning till den och kan ej komma ifrån dess
aktualitet. Sålunda protesterar han mot »de aktuella
modeförkunnelserna om anden-förnuftet som själens-driftlivets nödvändiga fiende»,
och en annan gång, på tal om Wienerskolans vetenskapliga filosofi,
säger lian: »I en tid, då förnuftet lyses i bann som ’själens
vedersakare’ och allehanda intellektuella atavismer florera i ohämmad
frihet, måste varje upplysningsvän med glädje hälsa en filosofi, som vill
vara vetenskap och varken mer eller mindre, alla nyromantiska dim-
745
53 — 37795. SvensTc Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
