Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - En idéhistoriens renässans. Av Bertil Pfannenstill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
bildningar till hån och till trots.» Det skulle ha varit intressant
fölen läsare att få reda på att det bakom dessa idéer, som Aspelin
protesterar mot, döljer sig ett mycket bekant namn, nämligen Ludwig
Klages. Synbarligen förnekar Aspelin ej lians betydelse, men varför
då referera till honom på samma föraktfulla sätt, som Runeberg
betraktar kommendanten på Sveaborg: att ej ens nämna hans namn!
Annars betyder det mindre, att ej någon utförligare framställning
ägnats Klages’ idéer. Däremot borde ej Georg Simmel lämnats helt
ur räkningen, ty han är känd som en grundlig samhällstänkare,
moral- oeh historiefilosof. Dessutom saknar man en framställning av
den italienska nyhegelianismen med B. Croce oeh G. Gentile såsom
representanter, vars filosofi på historisk grundval skulle kunna
utgöra en lämplig pendang till den utförliga framställning den
naturvetenskapliga filosofien fått.
Man får inte tro, att Aspelin vänder sig mot ali irrationalistisk
åskådning. Det är överdrifterna han påtalar, liksom han också har
påvisat den intellektualistiska inställningens ensidighet. Och
dessutom har känslan och de irrationalistiska idéströmningarna i vår tid
fått en värdig kompensation i bokens andra del, där Aspelin ger en
sakrik och grundlig framställning av det religiösa och teologiska
nutidsläget med dess grundval i de tre stora kyrkosamfunden: det
grekiskt-ortodoxa, det romersk-katolska och det protestantiska. I
anslutning till Sofiaprofessorn Zankov ger oss Aspelin en inblick i den
grekiskt-ortodoxa kyrkans inre liv, som alltid har så missuppfattats
av västerlänningen. I redogörelsen för den katolska kyrkan kan man
följa den spännande kampen mellan dogmtro och modernism liksom
den nya katolska filosofiens kamp mot skeptiska och kulturradikala
strömningar. Särskilt är här att lägga märke till Blondels
»handlingsfilosofi». Vår tids allmänna religionsfilosofiska tänkesätt, t. ex.
Guyaus, Höffdings, Einsteins, ha fått sin plats under
»Nyprotestan-tismen», vilket kanske ej är så lyckligt, ty de höra ju lika mycket
eller lika litet till de andra kristendomstyperna. Annars har den
protestantiska kristendomsuppfattningen i dess olika
utvecklingsfaser fått en utmärkt tolkning, och man måste säga en mycket
välkommen sådan, då vi i allmänhet äro mycket okunniga om de
teologiska motsättningarna inom vårt eget kyrkosamfund. Aspelin börjar
med Schleiermacbers mera mystiska religiositet, övergår till den
etiskt färgade kristendomstypen hos Ritschl, Harnacks liberala
teologi och slutligen Barths dialektiska kristendom, där intigheten av
det mänskliga i förhållande till det gudomliga är starkt framhävd.
Här saknar man en framställning av den s. k. Lundateologien —
med professor Nygren som förnämste representant — som uppvisar
många med den dialektiska teologien besläktade idéer, men dock är
självständigt uppbyggd och utformad.
Genom Aspelins arbete ha vi fått en välkommen orientering över
vår tids vetenskapliga läge. Det är emellertid ej en torr uppslagsbok,
utan idéerna och tankarna leva med i historiens eget liv.
Författaren liar en osedvanlig förmåga att klart och lättfattligt ge uttryck
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
