Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 12 dec. 1937 - Roosevelt, opinionen och verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
den rätta, ha en känsla av att man måste träffa ett val. Till
yttermera visso lia bönderna, vilka voro ivrigast i sina lovord under resan
i Västern, gjort fullt klart för vederbörande, att på deras bekostnad
får det under inga omständigheter sparas. Man undrar icke på att
kongressen har svårt att komma i gång.
Men även arbetare och intellektuella radikaler ha svalnat i sin
entusiasm, när de nya, försiktiga trevarna till näringslivets män
börjat göra sig märkbara. Två omständigheter försvåra ytterligare
regeringens ställning. Den ena är fejden mellan de båda konkurrerande
fackföreningsrörelserna, American Federation of Labor under
William Green och Committee of Industrial Organization under John
Lewis, vilka företräda respektive yrkesförbundens och
industriförbundens principer. Det finns just nu ett visst hopp om en försoning
dem emellan, men läget är minst sagt ovisst. Den andra
omständigheten är, att de eljest så goda väderspåmännen i Washington
försummade att med tillräcklig uppmärksamhet följa kommunalvalen i New
York. Den demokratiske kandidaten, Jeremiah T. Mahoney, fick klart
stöd av en bland regeringens medlemmar och av den Roosevelt
närstående senator Wagner. Men segrare blev den radikale republikanen
Fiorello La Guardia, och tillsammans med honom den mera klart
republikanske Thomas Dewey, som valdes till District Attorney
(allmän åklagare). Presidenten iakttog in i det sista tystnad; och
resultatet är att La Guardia och Dewey, som i sin hemort hade
arbetarrörelsens oreserverade stöd, äro betydligt mindre entusiastiska för
Roosevelt än de voro för några månader sedan. Det viskas rentav
att här skulle finnas ämnen till republikanska presidentkandidater
i stället för de föga entusiasmerande Hoover och Landon.
Liksom Hitler och Per Albin Hansson steg Roosevelt till
popularitetens höjder till följd av en högkonjunktur, vilken till synes
valresultatet av hans ansträngningar. Liksom de saknade han i
verkligheten förmåga att i någon högre grad påverka
konjunkturutvecklingen, hur duglig och effektiv hans regering — liksom deras — än i
och för sig kunde vara. Men om konjunkturen vänder, innan hans
ämbetstid går ut, är ban sämre ställd. Hitler kan skylla på judarna,
och våra socialdemokrater kunna antaga en något rödare färgton,
stoppa »samarbetet» i fickan och ropa på socialisering, på en helt ny
ekonomisk ordning. Sannolikt skulle båda kunna vinna tillbörligt
stöd för drastiska åtgärder, eller (om de ha tur) helt enkelt för att
uppehålla skenet tills konjunkturvågen åter vänder tillbaka. Men
Roosevelt är ingen radikal. Han är tvärtom en av de mycket få
amerikanska aristokraterna, och hans ärliga medkänsla med de
nödställda i samhället är, så underligt det kan låta, ej utan samband
med det faktum att han själv aldrig vetat vad ekonomiska
svårigheter vilja säga. Han kan mycket väl dundra mot kapitalisterna, men
i grunden bygger han sitt anseende på att man tror honom om att
genomföra erforderliga reformer utan omstörtningar. I
revolutionära tider skulle han på sin höjd kunna bli en Kerenski, och han är
säkerligen klok nog att veta sin begränsning.
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
