Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bondenöd och stormaktsdröm. Av Bertil Boëthius - Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
politik och ideal på punkter, som uppröra Strindberg. Därför ha de
också ofta tillhandahållit honom ett väl sovrat material.
Man kan kanske tycka, att Strindberg kunnat säga, att
stormaktstiden icke var pacifistisk och socialistisk i en kortare essay, då han
haft så litet nytt att komma med. Men varje försök att se ett skede
i ny belysning ger uppslag och impulser. Den litterära talang och
den målmedvetna konsekvens, varmed förf. genomför sina
synpunkter, skulle också vara värda ett uppriktigt erkännande, om han ej
köpt dessa förtjänster alltför billigt. Sakligt och stilistiskt når förf.
verkan genom två åter och åter använda medel. Han ger varma
uttryck åt sin medkänsla med de små i samhället, och han kontrasterar
de storas hycklade ideal mot deras krassa intressepolitik. Strindberg
har uttrycksmedel både för patos och spiritualitet. Men om en
lyckad fras har annat än formellt värde beror dock på, om
verklighetsunderlaget är riktigt återgivet. Tyvärr brister det mycket häri. Jag
skall ej dröja vid smärre inadvertenser, som dock måhända ibland
antyda, ej blott att förf. arbetat fort1 utan även att han ej själv
genomarbetat sakfrågorna utan blott plockat belägg. Men var man
slår upp i boken skall man finna, att en korrekt ocli saklig
utredning fått vika för en litterärt verkningsfull paradox. Så halkar
Strindberg över Gustav Adolfs verkliga krigsmål — som eljes
säkerligen voro för robusta för hans ideologi — för att låta kejsarkronan
bli »den lyckoskatt, Gustav Adolf jagade efter, där han i spetsen för
de vittbekanta ättlingarna av de gamle göter stormade fram ...».
Eller tag t. ex. behandlingen av Axel Oxenstierna. Hans arbete för
städernas uppblomstring, för handeln och bergsbruket användes
ibland som underlag för sarkasmer. Men det har också (s. 17) gällt
att tolka hans anslutning till den merkantilistiska satsen, att rikets
undersåtar skola besitta förmögenheterna — vilken ju bl. a. ledde till
bergsbrukets emancipation och intensivt arbete för städernas
förkovran. Genast heter det: »Det är typiskt för hans [Oxenstiernas]
avancerade klassåskådning, att han därvid endast (kurs. här) siktar
till adelns berikande. En förmögen adel, icke en småskuren
borgar-(kurs. här) och bondeklass, skulle bära upp det svenska
stormaktsväldet.» Utom möjligen ur stilistisk synpunkt förefaller det hela
meningslöst, eftersom Axel Oxenstiernas aristokratiska sinnelag med
eller utan ett anakronistiskt beklagande sedan länge varit
oförbehållsamt erkänt. Man har blott trott sig kunna visa, att han under
regeringsansvar sökte emancipera sig från gruppintressena, när
dessa kolliderade med statsintressena. Strindberg tycker (s. 87) det
är roligare att säga »det milda saktmodets finurliga politik», och det
bör man kanske ieke missunna honom, eftersom det ju innebär, att
sakförhållandet ej kunnat förnekas. Men nog förefaller han bra
1 Såsom då han skapat substantivet »gaudera» i citatet: »alla gaudera voro
lika goda som svinefötter» (s. 88). Per Brahe, som är yttrandets upphovsman,
sade: »alla gaudera [glädja sig åt att] vara lika goda...».
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
