Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Bondenöd och stormaktsdröm. Av Bertil Boëthius - Axel Strindberg: Bondenöd och stormaktsdröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
nuet, som skänkte liv oeh glans åt bilder, idéer och symboler.
Saknad ocli längtan, som sträckte sig mot de stora livsvärdena, kunde
för dem finna oförgängliga uttryck, även om diktaren själv var ett
skröpligt och bristfullt instrument. Nu har man för hela denna
process börjat nyttja etiketterna »brist» och »kompensation». Det
subjektivt hädonistiska termvalet syftar tydligen till att beröva
produkterna allmängiltighet och objektivitet. I varje fall är detta
Strindbergs mening, och han blir ännu säkrare på sin sak, när även
äldre tiders författare visa sig ha behövt honorar och publika
understöd, ej minst tryckningsanslag. Sida upp och sida ned gör han rent
hus med den »yverborna göticismen» genom att uppleta den »brist»,
den »kompenserat», och påvisa författarnas pekuniära och sociala
intressen. Tyvärr måste det sägas, att denna vidräkning ofta är
frånstötande illojal. Det kan icke heller bestridas, att Strindberg väl
ensidigt utnyttjat kompensationsmotivet och att han skulle ha
fått rimligare proportioner, om han mera beaktat möjligheten av
litterär påverkan i en tid, då alla folk tyckas ha behövt just sådan
»kompensation». Endast i förbigående skall jag också konstatera, att
honorar- och anslagsbehovet ej upprör mig, även om jag är glad att
servilism åtminstone i formerna är mindre bruklig — och därför
också lättare att satirisera — i vår tid. Eljes är det
litteraturhistoriska partiet av framställningen otvivelaktigt det intressantaste i
boken både på grund av det material, förf. samlat, och på grund av
den stringens, varmed han genomför den anlagda huvudsynpunkten.
En del analyser äro träffsäkra. Också hatet gör ju skarpsynt. För
säkerhets skull tillägger jag dock, att
kompensationsundersökningarna enligt min mening icke ha någon betydelse för
värderingsfrågan. Jag tror ej, att göticismen spelat någon större reell roll vid
sidan av de politiska frågorna och den stora religiösa motsatsen
under 1600-talets förra hälft. Men om dess heroiska manlighetsideal
skulle lia stärkt viljor och muskler, förlorar detta ideal icke i värde
därför, att det visas ha uppvuxit i reaktion mot senmedeltidens
nationella förnedring och trycket på det återsamlade riket under
1500-talet. Att det sedan alldeles icke passar ihop med författarens
pacifistiska ideologi är självklart men kunde kanske just därför lia
utlagts kortare och med färre upprepningar.
Strindberg har försökt också att ge en helhetsbild av
stormaktstidevarvets politiska kynne ur de inledningsvis angivna
synpunkterna. Utöver dessa har han här intet eget att ge. Han har vägledd
av dem skattat den äldre litteraturen på uppgifter 0111 sociala
tillstånd och klasstrider. När skörden sammanförts, har den blivit
rikligare än man kanske väntat, därför att dessa uppgifter till stor del
möta som strödda notiser i framställningar med annan orientering.
Även i ett andra avseende lia föregångarna arbetat Strindberg i
händerna. De ledande 1800-talshistorikerna ha med sin rikare
människokännedom och starkare känsla för kulturvärdena varit
skyddade mot hans ensidighet. Likväl kan det ej råda någon tvekan om
att flera av dem med sin tids moralism reagerat mot stormaktstidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
