Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1937. Av Olof Enckell - Eric von Schantz: Ny dag - Martin Söderhjelm: Vägen ut - Greta Langenskjölds: Tysta röster - Kaj Lindgren: Träorgel - Joel Rundt: I människor...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
fronteras med den högtidligt ljusa, ödmjukt trosvissa stämningen,
som utstrålas av en grekisk-ortodox procession. Det individuella
lidandet förlorar plötsligt sin udd och ger vika för det stora,
överpersonliga frälsningshopp, som kristendomen tar sikte på i sin lära
om det s. k. ställföreträdande lidandet.
Liksom Tito Collianders »Korståget» är också Erie von Schantz’
»Ny da g» en tungsint, ofta nästan beklämmande bok. Även om den
kan man säga, att den berättar om en ung man, som håller på att
gå under. Hjälten Pelle Måhrberg har begått en lagstridig handling,
en huvudlös växelförfalskning, och nu får han sota för sitt brott.
När romanen börjar, finna vi honom i ett fängelse.
Just i denna fängelseskildring, som för tanken till Jan Fridegård,
har boken sin tyngdpunkt — mot slutet blir berättelsen schematisk
och konturlös. Von Schantz har sin främsta tillgång i sin fasta,
ordknappa realism, en realism som i sin beräknade stramhet står i
intressant kontrast till Tito Collianders mångordigt beskrivande,
stundom alltför svulstiga naturalism. Fängelsemiljön är hos von
Schantz given med skarp precision, och samma omdöme gäller den
unge Pelle Måhrbergs sätt att reagera i den brutalt disciplinerade
omgivningen. Om man hyser tilltro till författarens litterära framtid,
så bygger man sin tillit främst på hans målmedvetna strävan att
förhålla sig kritiskt och behärskat också gentemot livets ömtåligaste
situationer.
Så återstår bland prosaförfattarna debutanten Martin Söderhjelm,
vars »V ä g e n ut» väckte glad överraskning både hos publik och
kritik. Bokens noveller äro inte påfallande originella till stil eller
innehåll, men de förråda en litterär rutin långt ut över
nybegynna-rens vanliga. Berättelserna äro mycket olika om man tar hänsyn
till motivvalet, men de visa alla ett gott konstnärligt handlag och
förmåga att ge realistiska människoöden inom novellens
koncentrerade format. Värda att uppmärksammas äro framför allt
inledningsskissen, som är den artistiskt mest särpräglade, och titelnovellen,
som skildrar de psykiska påfrestningar en sjöman blir utsatt för,
när sjukdom tvingar honom att lämna havet och slå sig ned som
krogvärd på landbacken. Historien förefaller att ha
anknytningspunkter med de psykoanalytiska lärorna.
Bland 1937 års tio diktsamlingar finnas flera, exempelvis Greta
Langenskjölds »Tysta röster» och Kaj Lindgrens »Träorgel»,
vilka med sina varma och äkta religiösa tongångar väckt berättigad
sympati i hemlandet. Men de ha knappast den konstnärliga
särprägel, som kunde motivera en närmare presentation inför rikssvensk
publik.
En likartad religiös idealism bär upp Joel Rundts samling »I m ä
n-n i s k o r ...». Bundt intar en bemärkt plats inom den äldre nulevaiide
finlandssvenska lyriken; framför allt har han framstått som en
naturstämningarnas och landskapsmåleriets förfinade skald. I den nya
diktboken har lian lämnat denna artistiskt nyanserade sfär och bik-
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
