Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tvåkammarriksdagens professorer. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Hastad
man) och vältalighet; större inflytande nådde lian dock först i
senaten 1911—1S17, där majoriteten under stark kritik från
entente-orienterade vänstermän insatte den tyskorienterade Kjellén i
hemliga utskottet; hans politiska åskådning var dock alltjämt för
idébetonad och självständigt profilerad för att bana väg till
ett samlande ledarskap för de många skilda intressena inom den
gamla förstakammarhögern. Harald Hjärne etiketterades vid
debuten i riksdagen närmast som friliberal, ocli som liberal
kandidat hade han på 90-talet blivit slagen av Boëtliius vid Uppsalas
ytterst uppmärksammade andrakammarval. När ban invaldes —
för honom säkerligen ett årtionde för sent, om man tänker på
hans kraftfulla aktivitet i Uppsala i början av 90-talet — befann
han sig emellertid på övergången mellan liberalism och den
konservatism, som skulle prägla lians senare år i första kammaren;
lian påpassades dessutom mer än någon annan, ja, det har sagts
att några vänstermän till en början skulle rent av ha organiserat
en »skrattclaque» för att på så sätt reducera den fruktade
motståndarens och förmente renegatens inflytande. I den
vänster-styrda andra kammaren blev han »majoriserad», men han var
under sina andrakammarår om inte ledaren så dock den mest
uppmärksammade representanten för de moderata
stadsrepresentanterna. Det parlamentariska detaljarbetet var ej lians force,
men hans — med tiden sparsamma — inlägg i andra såväl som
första kammaren utgjorde ofta glanspunkter i debatten.
Liberalernas akademiska inslag från samhällsvetenskaperna
inskränkte sig till Ernst Carlson och Nils Edén. Den förre
spelade en viss roll vid det liberala samlingspartiets bildande 1900
och framför allt i skolfrågan; ban var en skicklig och ofta hörd
talare men erövrade ej någon ledande ställning — »därför torde
bl. a. en viss benägenhet för överlägsenhet i uppträdandet och
ytlighet i argumenteringen ha utgjort hinder», yttrar G.
Jacobson om honom i Sv. Biogr. Lexikon, däri överensstämmande med
vad de liberala publicisterna Spångberg och Millqyist själva
skrevo i sina samtida porträttalbum om honom. Varken som
historiker eller politiker nådde han fullt upp i jämnhöjd med
fadern. Edéns snabba karriär till utskottsordförande, statsminister
och partiledare är det nog att blott erinra om.
Går man över till de naturvetenskapliga eller medicinska
professorerna, ligger det nästan i sakens natur att deras fackliga
utbildning, åtminstone sedan specialiseringen inom vetenskapen
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
