Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Tvåkammarriksdagens professorer. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvåkammarriksdagens professorer
framtvingats, ej på samma sätt som de samhällsvetenskapliga
disciplinerna meriterar för en allmänpolitisk ledareroll. De ha
väl företrädesvis också invalts som rena fackmän eller såsom
kulturpersonligheter; för en större politisk uppgift fordras
utöver fackmannainsikterna särskild fallenhet och lidelse, helst
också villighet att abstrahera sig från den egentliga
livsuppgiften, och främst torde de båda sistnämnda egenskaperna lia
saknats. På annat sätt har man också svårt att förklara, att så få
vetenskapsmän i Sverige utanför samhällsvetenskaperna och
teologien spelat en roll, jämförlig med exempelvis Clemenceaus eller
nuvarande spanske konseljpresidenten Negrins eller den
schweiziske presidenten Deuchers (samtliga f. d. läkare) eller polske
presidenten Moscickis (f. d. kemiprofessor) eller de finska
statsministrarna Cajanders och Sunilas (f. d. jordbruksforskare).
Tar man del av den biografiska litteraturen och
riksdagsprotokollen är det snart tydligt, att flertalet av de tidigare nämnda
medicin- eller naturvetenskapsprofessorerna — av vilka flera
dessutom tillhörde riksdagen en mycket kort tid — begränsade sin
uppgift till fackmannens. Selander och Agardh hade bägge
varit inflytelserika medlemmar av prästeståndet, och den senares
reservation mot representationsreformen är ett historiskt
aktstycke av lika stor betydelse för bedömandet av reformen som
av reservantens klarsynthet och skarpsinne; bägge sysslade i
tvåkammarriksdagen företrädesvis med bankfrågor, den förre som
bankofullmäktig och den senare som bl. a. vice ordförande i
bankoutskottet. De liberala Fock och Nordenskiöld, som bägge
deltagit på riddarhuset vid de sista ståndsriksdagarna, och av
vilka den förre slutade som ålderspresident, nådde framskjutna
ställningar: Fock var under åtta riksdagar bevillningsutskottets
ordförande och riksdagens auktoritet i brännvinsfrågor, fastän
hans hesa stämma enligt Marcellus ej förunnat honom någon
eloquentia; den desto mer mullrande och temperamentsfulle
Vega-ledaren var ett par år på 80-talet konstitutionsutskottets vice
ordförande och innehade presidieuppdrag även i särskilda utskott.
Av de övriga torde Arrhenius, von Schoultz, Key, Styffe,
Wijkander (särskilt), Richert och Juhlin-Dannfelt ha förvärvat sig en
inom sina specialgebit inflytelserik position; Styffe hade t. o. m.
vid sin debutriksdag en nyckelställning i ett viktigt ögonblick,
nämligen i fråga om tackjärnstullen eller det för hela det
planerade solidariska tullsystemet avgörande s. k. gångjärnet, i det
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
