Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 23 september 1938 - Märkvärdiga teaterreformatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
tioner». Om Shakespearetidens drama gäller detsamma. Hamlets tal
till skådespelarna, vilket utan tvivel ger summan av sceninstruktören
Shakespeares praktiska erfarenhet, låter oss med utomordentlig
klarhet blicka in i tidens regisystem. Också här gällde det framför allt
att skapa en föreställning med genomfört enhetlig stil, d. v. s.
kännetecknad av vad utredningsmännen beteckna som »jämnstrukenhet och
konstnärlig ofrihet». Att det franskklassiska dramat i sin sceniska
gestaltning följde samma konstnärliga grundprinciper är väl
överflödigt att nämna, och detsamma gäller om 1700-talets skådespel. Det
finns blott en period i teaterns historia, då man verkligen hyllat de
grundsatser, för vilka de sakkunnige trätt i breschen. Det är under
tiden kring mitten av 1800-talet, efterromantikens period, då den
europeiska scenen behärskades av ett antal kringresande rollvirtuoser,
vilka arbetat in ett halvt tjog roller, vari de uppträdde på scen efter
scen, utan repetitioner med ensemblen, utan hänsyn till kostymering
eller scenisk utstyrsel och utan varje intresse för de medspelande.
Den publik, som åskådade dessa föreställningar, slapp således helt
och hållet undan det starka obehag, som de sakkunnige erfarit vid
betraktandet av den »alltför inträngande och minutiösa regien» i
Dramatiska Teaterns föreställningar. När Bogumil Dawison eller
Friedrich Haase spelade Hamlet strömmade publiken till ej för att se
skådespelet utan för att se den berömde virtuos, som gestaltade
huvudrollen. Vem som spelade kung Claudius eller Polonius kunde göra
detsamma; deras uppgift var ingen annan än att ge replik åt stjärnan.
Vanligen brukar man beteckna detta system som en djup dekadans i
den moderna teaterns utveckling, vars herravälde till slut lyckosamt
bröts genom Meiningarnas framträdande och därifrån utgående nya
strömningar inom scenkonsten. Men det är tydligt att de sakkunnige
härvidlag hylla helt andra åsikter oeh i själva verket se tillbaka till
förfallsperioden kring 1800-talets mitt som ett eftersträvansvärt
idealtillstånd, till vilket det gäller att med alla medel föra Dramatiska
Teatern tillbaka.
Inför ett principuttalande av sådan syftning som detta måste man
ovillkorligen fråga sig, om dessa sakkunniga, därest de nu icke ansett
nödvändigt att lära känna något av den europeiska teaterns historia,
ej åtminstone någon gång sett en modern film och skaffat sig
kännedom om hur en dylik kommer till. De uttalanden om filmen och dess
betydelse som konkurrent till teatern, vilka förekomma i
betänkandet, beröra ej alis de konstnärliga problemen utan sysselsätta sig blott
med en del uppgifter angående besöksfrekvensen på teatrar och
biografer. Att här komma med statistiska utredningar är emellertid
alldeles överflödigt, då envar vet, att filmen för de bredare lagren
faktiskt kommit att så gott som fullständigt ersätta teatern. Här må
lämnas därhän vilka faktorer som i förening åstadkommit detta
resultat, men otvivelaktigt är att ett betydelsefullt moment just är
filmens utomordentligt noggranna aktgivande på regien och
ensemblespelet. Det verkar komiskt att höra de sakkunniga klaga över att på
Dramatiska Teatern till förment skada för publikintresset regien
.523
36 — 38559. Svensk Tidskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
