Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 23 september 1938 - Märkvärdiga teaterreformatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
talanden, varav betänkandet överflödar. En passus i detsamma är
emellertid av den art, att den verkligen förtjänar att bevaras till
eftervärlden oeh ihågkommas, även sedan dammet fallit tumstjockt över
de fyra sakkunnigas mästerstycke. Det står i betänkandet på sid. 39,
rad 10 och följande. Exakta uppgifter om förekomsten av citatet
torde vara nödvändigt att lämna, då i annat fall en läsare lätt skulle
förledas till det antagandet att en illvillig belackare satt ihop det
hela för att bringa utredningens resultat i misskredit.
»Det får anses som ett erkänt faktum», heter det, »att Dramatiska
Teaterns ensemble i stort sett befinner sig på en hög konstnärlig nivå
och i sig innesluter talangfulla och sitt arbete hängivna skådespelare.
Det har emellertid från olika håll ofta framhållits, att orsaken till det
bristande publikintresset för Dramatiska Teatern åtminstone delvis
skulle bero på, att föreställningarna på teatern, ehuru ytterst
omsorgsfullt genomarbetade, stundom förefölle livlösa och mekaniserade.
Denna uppfattning saknar icke ett visst berättigande. Förhållandet
kan måhända förklaras så att skådespelarnas skapande förmåga
hämnats genom en alltför inträngande och minutiös regi. Det har icke
saknats vittnesbörd om en viss under senare tider vid Dramatiska
Teatern framträdande tendens att ställa regien alltför mycket i
förgrunden. En långt driven betoning av det regimässiga kan lätt i
fråga om skådespelarnas insatser leda till jämnstrukenhet och
konstnärlig ofrihet, när det gäller tolkningen av en roll, samt förminskad
inspiration och arbetsglädje. Detta i sin tur medför otvivelaktigt ett
minskat teaterintresse hos allmänheten. Enbart ensemblespel, det må
vara aldrig så välgjort, får gärna något maskinmässigt och tvunget
över sig, och publiken får icke sin önskan tillfredsställd att glädja
sig åt och beundra skådespelarnas individuella talanger och
prestationer. Det är, synes det de sakkunniga, väsentligen på skådespelarna
ali teaterkonst måste bygga.»
Det är stor skada att man icke får veta, vilken av de sakkunnige
det är, som givit uppslaget till denna grandiosa passage och fattat
den i pennan. Man vågar icke ge sig in på några gissningar; men
så mycket är säkert att dess upphovsman förtjänar en rangplats som
vår samtids absolut mest originelle teaterbedömare. Eljest har det
nämligen varit ett som självklart betraktat faktum i teaterhistorien,
att alla scenkonstens verkliga blomstringsperioder kännetecknats av
ensemblespelets och regiens fulländning. De stora senmedeltida
mysteriespelen, kanske det skönaste teaterns konst någonsin
frambragt, levde som bekant helt och hållet på sin fasta och samlade
enhetlighet. Det var till det stora, överväldigande rika helhetsintrycket
man syftade, och i känslan av dess betydelse underordnade sig alla
medverkande krafter villigt och gärna regissörens ledning. Vi känna
blott i sällsynta undantagsfall namnen på de uppträdande
skådespelarna, och intet antyder, att den mångtusenhövdade publiken sörjde
över att ej få — för att än en gång citera betänkandets ord — »glädja
sig åt och beundra skådespelarnas individuella talanger och presta-
.522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
