Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 23 september 1938 - Russificeringen av Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
kommunistiska nationella strömningar skulle kunna ha framgång.
Detta gäller i synnerhet Centralasien med alla dess turkiska folk.
Under sovjetväldets första tid såg man nämligen här en fara i den
s. k. panturanska rörelsen, som strävade efter att sammanföra
turkfolken till en politisk enhet.
Det är sant, att de olika nationaliteterna i Sovjetunionen ha fått
behålla sitt språk under den nya regimen. Det trycks tidningar och
böcker på alla upptänkliga språk. Man har gått in för ett storartat
kulturarbete, man har upprättat teatrar och avskaffat analfabeter,
och resultaten ha varit glänsande, om man får tro rysk och utländsk
propagandapress. Men om man ser närmare på kulturarbetet i fråga
om t. ex. bokproduktionen, så observerar man snart, att det till stor
del bestått i alla de översättningar av marxismens och leninismens
klassiker, som Karl Marx-Engel-institutet i Moskva under årens lopp
har utgivit. De lia spritts i jätteupplagor till alla sovjetunionens folk
— upplagornas storlek är lätt att konstatera, då varje rysk bok, som
trycks, har uppgift därom på omslaget. Men man förundrar sig över
att t. ex. kabardiner och balkarer, som för kort tid sedan voro
analfabeter, skulle ha så brinnande lust att läsa Marx och Lenin att man
måste trycka deras arbeten i upplagor, som äro i det närmaste lika
stora som kabardinernas och balkarernas eget antal, kvinnor och barn
inräknade. Den som vill skaffa sig en överblick över årsproduktionen
av böcker på de två nämnda språken skall också snart finna, att det
är den politiska propagandalitteraturen, som dominerar
»kulturarbetet».
Protester mot detta kultursystem ha icke saknats. Man har i
delrepublikerna insett att storryssarna i Moskva —■ liksom under
tsartiden — önskade på bricka servera det, som kunde anses vara lämplig
andlig föda för de — fortfarande — lägre stående icke-ryska folken.
I samband med den sista tidens processer har ett starkt
främlingshat kommit till synes i Ryssland. De utländska konsulaten ha stängts,
t. o. m. utländska kommunister ha trakasserats eller anklagats för
trotskistisk verksamhet, och pressen har mera än tidigare framhållit
utlandets roll i alla de mer eller mindre fiktiva anslagen mot staten.
Ryssar i ledande ställning i det centrala Ryssland ha försvunnit från
sina poster, men även framstående kommunister i delrepublikerna ha
röjts ur vägen. Så anklagades t. ex. två högt uppsatta ösbeker,
Chodjaev och Ikramov, för att med Englands hjälp vilja skapa en
självständig turkisk stat i Centralasien. I sovjetpressen relaterades
i samband härmed ett antal fall av nationella strömningar i de
cen-tralasiska delrepublikerna.
Samtidigt klagade pressen över att man i de olika nationaliteternas
skolor icke tog nog hänsyn till det ryska språket. Så hade t. ex. i
Ösbekistan de flesta skolorna uteslutit ryska som läsämne, en åtgärd,
som man enligt författningen hade rättighet till: varje nationalitet
hade sitt eget språk. Izvestija och Pravda anförde det ena exemplet
efter det andra på bristande hänsyn för ryskt språk och rysk kultur,
och bakom detta låg alltid fascistiskt och trotskistiskt mullvadsarbete.
.528
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
