Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 27 november 1938 - Det nya Europa (efter Münchenmötet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
pressens våldsamma hetskampanj mot England såsom kolonialmakt
har satt pricken över i. Förbindelserna äro sämre än jiå länge.
De händelser, som kraftigast bidragit till denna utveckling —
Hitler-talen, judepogromerna och Göbbels’ kampanj mot England — utgå
alla från den tyska regeringen. Det förefaller därför ostridigt, att
Berlin helt enkelt har velat hindra en försonligare stämning att växa
fram på bägge sidor av Nordsjön. Orsakerna till en dylik strävan
äro svåra att finna. Det kan hända, att man i Berlin förbereder
någon stor aktion inom en relativt nära framtid och därför vill hava
ångan uppe. Men orsakerna kunna också ligga på det rent
psykologiska planet. Otvivelaktigt har den överhängande krigsfaran i
september på sina håll i Tyskland väckt tvivel på om man i
Wilhelms-strasse verkligen handlar efter direktiv från högre makter än de
jordiska. Det kan därför vara opportunt att ånyo vädja till alla
tyskars nästan extatiska lojalitet mot förmodade hot utifrån oeh
suggerera fram den ännu för några år sedan så välgrundade känslan av att
tillhöra ett förföljt och åsidosatt folk. Som den erforderliga boven
i denna tablå hava väl judarna i och med sitt snara försvinnande ur
Tyskland spelat ut sin roll. Ryssland vållar väl efter allt, som där hänt
på senare år, ej längre de rätta kalla kårarna efter en tysk ryggrad.
John Bull är då kanske närmast till att bli målad på väggen, när
det gäller att stimulera till ytterligare byte av smör mot kanoner.
Påfallande är, att denna hets mot England kombineras med en
högeligen fryntlig min mot Frankrike, särskilt framhävd i
samband med det franska ambassadörsskiftet i Berlin. I Rom, axelns
andra, numera något i skymundan fungerande ändpunkt, äro
rollerna ombytta. Trots den engelska oppositionens förbittring har det
engelsk-italienska påskavtalet äntligen och under ömsesidiga
vän-skapsbetygelser satts i kraft, till den verkan det hava kan. Däremot
visar Mussolini Frankrike sin allra bistraste romarmin och låter
antyda, att en försoning mellan de båda latinska systrarna endast kan
vinnas genom stora offer från den äldres sida. Det är tänkbart, att
till och med territoriella anspråk — det har talats om både Tunis,
Somalilandet och Nizza — komma att resas av Cæsars arvtagare.
Viktigare än de nämnda faktorerna äro dock djupare liggande
orsaker till bakslaget efter de första oktoberdagarnas glädjeyrsel. Man
har i Paris och London fått klart för sig, hur fullständigt
maktbalansen i Europa har skiftat. De under mobiliseringsdagarna
avslöjade bristerna i det egna krigsmaskineriet, särskilt Frankrikes
flygvapen och Englands luftskydd, hava ytterligare accentuerat
denna oro. Otvivelaktigt hade man i vidsträckta kretsar i England
och även på inflytelserika håll i Frankrike klart för sig, att
Ver-saillesfredens Tjeckoslovakiet var en onaturlig skapelse, vars gränser
måste rättas, 0111 Europas fred i längden skulle kunna räddas.
Somliga anade nog också, att Benesjs prisade och vitmenade
idealdemokrati innantill var fylld av de dödas ben och allsköns orenlighet.
Men man hade förbisett, att man under Pragregeringens inflytande
så länge hade slagit dövörat till för sudettyskars och ungrares be-
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
