Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Dagens frågor 15 december 1938 - Opposition och regering i England. Av G. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bay ens frågor
tion skall svara »ja» eller »nej» i stället för »kanske möjligen om
inte...»,
Härmed skall emellertid ingalunda sägas att regeringspolitiken
erbjuder något väsentligt mera övertygande alternativ. Särskilt
Churchill tröttnar aldrig att påpeka, att ej blott arbetarepartiet, utan även
de konservativa ha sin dryga del i skulden för vanskötseln av
försvaret. Det dröjde dock ända till 1935, för att icke säga ännu längre,
innan England på allvar började återuppbygga sin militära ställning.
Även nu har man gått ytterst försiktigt fram i allt sådant som
kräver civilbefolkningens medverkan, och särskilt Londons luftskydd
torde lämna åtskilligt övrigt att önska. När det framhålles, att
England icke kan inlåta sig på andra konflikter än de som beröra dess
vitala intressen, blir svaret att England snart nog kan komma i ett
så isolerat läge både militärt och politiskt, att det måste rätta sig
efter Tysklands maktspråk i alla frågor, vare sig de beröra vitala
engelska intressen eller ej. Särskilt imperiets kommunikationer bli
för varje dag allt mera hotade. Ur engelsk synpunkt är Suez-kanalen
i händelse av krig värd mindre än intet, och skulle Tyskland återfå
några av sina kolonier eller t. ex. anamma någon småstats
besittningar i deras ställe, bli även förbindelserna via Kap tämligen
prekära. Med allt detta finnas slutligen också vissa tecken, som tyda på
att de totalitära regeringarnas maktresurser och förmåga att undgå
otrevlig kritik i viss mån tilltala även Mr. Chamberlain, Mr.
Hore-Belisha och Sir Samuel Hoare. Vad Lörd Halifax tänker och tycker
torde — dessvärre -— just ingen fästa sig vid.
Det är ganska svårt att förklara, varför regeringen under dessa
omständigheter alltjämt behåller överhanden, och ännu svårare att
förstå varför de utomparlamentariska rörelserna — Sir Stafford
Cripps’ och Sir Oswald Mosleys vänstersocialistiska respektive
fascistiska organisationer ■— ha så svårt att få vind i seglen. Kanske är
förklaringen helt enkelt den, att engelsk demokrati liksom svensk
befinner sig i ett stadium, där ali oposition mot den politiska ledningen
är impopulär, där de breda lagren omedelbart tagit så starka intryck
av den kontinentala utvecklingen mot autoritär regim, att deras egen
regim automatiskt fått en oväntad auktoritet. Denna tendens är icke
skönjbar överallt, såsom t. ex. visas av de amerikanska valen. Men
den har utan tvivel sin stora betydelse, särskilt i tider då det
utrikespolitiska trycket är starkt.
Huru engelsk politik kommer att gestalta sig under det närmaste
året, är vanskligt att säga. Avgörande blir ganska säkert det
utrikespolitiska läget. Om allt fortgår som hittills, torde
parlamentsupplösning äga rum någon gång under år 1939. Det är osannolikt, att den
ledarelösa oppositionen därvid blir i stånd att vinna någon avgörande
seger. Ä andra sidan kan knappast heller Chamberlain, om icke
någon naturlig eller konstlad krissituation kommer honom till hjälp,
räkna med att helt och hållet bevara sin majoritet. Hans ställning
skulle bli minst sagt prekär, om de missnöjda konservativa komme
att utgöra tungan på vågen i valmanskår och parlament. Under så-
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
