Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Den tyska fyraårsplanens problem. Av Carsten Welinder - Fyraårsplanens finansiering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyska fyraårsplanens problem.
beterna från Förenta staterna och Frankrike. I motsats till dessa
länder kan man alltså i Tyskland tala om en verklig-
»planhushållning-» i den mening-en, att staten gör upp bestämda planer för huru
näringslivet skall utveckla sig under de närmaste åren.
#
Tack vare fyraårsplanen är Tysklands ekonomiska struktur just
nu underkastad en förvandling, vars styrka man ofta underskattar.
Man kan säga, att tack vare denna det socialistiska eller rättare sagt
statskapitalistiska draget i nationalsocialismen träder fram. Som
bekant är själva programmet av år 1920 utpräglat socialistiskt med krav
på förstatligande av t. ex. alla förtrustade företag. När det gällde
att vinna de borgerliga samhällsklasserna för nationalsocialismen,
sköts dock socialiseringskravet i bakgrunden. I än högre grad blev
givetvis detta fallet, när man sökte ekonomisk hjälp hos
storindustrien. Första tiden av den nationalsocialistiska regimen
kännetecknades också snarast av en reaktion mot de i och för sig föga betydande
landvinningar, socialismen gjort under republikens tid. Sålunda
undanträngdes kooperationen till förmån för den enskilda handeln, och
staten avvecklade vissa engagement inom bankväsendet, som man
måst åtaga sig under depressionen.
Denna period är nu över. Visserligen respekterar man formellt
den enskilda äganderätten, men denna har i stor utsträckning
förlorat sitt reella innehåll. Alla ekonomiska rättigheter, som strida mot
statens strävan att för sina ändamål koncentrera och till det yttersta
intensifiera landets bela produktionskraft, skjutas åt sidan. Ägaren
av t. ex. en fabrik är snart ej mer än dennes förvaltare. Staten
bestämmer mer och mer vad han skall producera och investera, vad
han skall betala för sin arbetskraft och sina råvaror samt vad han
skall taga i betalning för sina produkter. Han får ej längre fritt
anställa och avskeda arbetskraft, och sköter han ej sin fabrik på
ett tillfredsställande sätt, kan staten beröva honom rätten att
förvalta denna. Inom aktiebolagen har den tekniska ledningen fått ökad
makt på aktieägarnas bekostnad och står lika mycket i statens som
i de förras tjänst. Endast om man gjort stora utbetalningar till
sociala ändamål, får man utdela mer än sex procent. Statens kontroll
är dock ej lika sträng inom alla industrier. De som äro av betydelse
för upprustningen, gynnas i jämförelse med de övriga i fråga om
tillgång till råvaror och arbetskraft, rätt att göra investeringar etc.
men äro å andra sidan strängast kontrollerade. Arbetaren är lika
bunden. Hans lön är liten och han saknar rätt till löneaktioner. I
stället är den säker, då staten garanterar honom tillgång till arbete. »Alla
medborgares rätt till arbete» är ett av de vanligaste slagorden, ehuru
det givetvis ej har tillämpning på judarna. Så till vida är arbetarens
ställning dock osäker, som han mot sin vilja måste ändra
sysselsättning, om staten skulle anse en omläggning av produktionen önskvärd.
Lantbrukaren har, om han sitter på en »Erbhof», säkerhet för att
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
