Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Stockholms blodbad och det svenska unionspartiet. Av Rudolv Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudolf Bergström
nit, stod hindrande i vägen för fullföljandet ej blott av
unionspartiets utan även Kristian II :s — visserligen olikartade —
politiska syften.
Den gemensamma aktionen lät icke länge vänta på sig. Den 8
nov. fingo huvudstadens invånare skräckslagna bevittna det
sorgespel, som i Nordens historia blivit ryktbart under namnet
Stockholms blodbad. Blodsdomar i Finland och annorstädes
följde. Slaget hade fallit, ett dråpslag mot Sturepartiet, men icke
endast mot detta. Bland dödsoffren återfinnas nämligen tre
personer, som avgjort måste räknas till unionspartiet, nämligen
biskop Mattias av Strängnäs, riddaren Erik Abrahamsson
Leijonhufvud ocli doktor Hemming Gadli. De förstnämnda hade ända
sedan herr Stens frånfälle arbetat för Kristians sak och
återfinnas båda bland de svenska utfärdarna av marsöverenskommelsen
i Uppsala, som för övrigt i övervägande grad är att anse som
Strängnäsbiskopens verk. Gadh hade för sin del långt tidigare
vänt Sturepartiet ryggen. Samtliga tre hade framgångsrikt
verkat för allmogens och huvudstadens anslutning till konungen. Men
detta hade givetvis skett under den självklara förutsättningen,
att Kristians konungadöme skulle vila på Uppsalakonstitutionens
grund. Sedan emellertid denna författning genom arvförklaringen
satts ur kraft, fanns fullgod anledning befara, att rådspartiets
ledare i en för konungen ogynnsam situation skulle begagna
tillfället att använda sitt inflytande mot honom. Just på grund av
sitt anseende och sin makt över sinnena kunde sådana män som
biskop Mattias och doktor Hemming lätt bliva farliga för den nya
regimen. För övrigt hade Kristian ett varnande exempel i det
öde, som ett par årtionden tidigare drabbat lians fader, sedan
denne 1497 med sedermera riksföreståndaren Svante Nilssons
kraftiga bistånd blivit Sveriges konung. Ty i spetsen för det
uppror, som fyra år senare störtade konung Hans, stod ingen annan
än lierr Svante. Ur politisk synpunkt kunde alltså avrättningen
av de tre herremännen te sig fullt befogad.
Mot Gustaf Trolle hava Kristian II och hans medhjälpare icke
kunnat tillgripa så radikala medel, då ju blodsdomarna
grundades på ärkebiskopens anklagelser. Men konungen har på annat
sätt sökt oskadliggöra Trolle. Redan den omständigheten, att den
senares skadeståndskrav i fortsättningen lämnades obeaktade —
ännu den 25 juni 1521 riktar ärkebiskop Gustaf till konungen en
ny supplik om ekonomisk gottgörelse — innebar ett nytt känn-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
